NathaliePettersson

Kategori: Tankar

En helg full av aktiviteter!

Hejsan hoppsan! 

Nu det senaste har jag ju bara bloggat om helgerna och om resor som vi gör, och även om vardagarna också är väldigt bra på sina sätt så tänker jag nu berätta om ännu en helg!

I fredags åkte nämligen en redigt gäng från fotbollslaget med bussarna till ett ställe mitt ute i ingenstans (menar verkligen det jag säger, tappade servicen två timmar innan vi kom dit) som heter Turi och ligger typ mer inåt i landet. Där skulle vi spela match mot skolan St. Andrews som är en ''Top International Christian Boarding school'' med ofattbart många regler och en extremt stor tomt. I alla fall kom vi dit, efter 4-5 timmars bussresa, och då var det dags för mat. Maten var väl tyvärr inte den godaste jag ätit, särklit inte nu när vår nya kock höjt standarden några steg, men lite fick man i sig så man fick lite energi inför morgondagen. Vi sov i ett klassrum som låg i samma hus som en idrottshall!! Kan vi fösta vilken cupkänsla att få sova i klassrum, på madrasser, med bästa fotbollslaget! När vi kom dit fick vi också höra våra regler som vi hade under vår vistelse på skolan. Johnny (idrottlärare) eller Johna (chaufför) var alltid, vart vi en gick, tvungna att gå med, och bara det säger väl hur stränga regler de hade på skolan. På kvällen var det lekar i kyrkan som gällde och efter att vi tröttnat (även fast jag tyckte det var askul hahah) så drog ett gäng och spelade fotboll och basket i idrottshallen. På tal om hänget i kyrkan så tyckte jag som sagt att det var kul, det var helt galet konstigt och alla ungdomar från skolan gick verkligen all in och tog allt jätteseriöst. Och trots att jag tyckte det var kul, så kan jag inte förstå, detta var liksom vad dessa ungdomar, i samma ålder som jag, gjorde på deras fredagskvällar, varje fredag. Visst jag har också hängt i kyrkan en del i mitt liv men det var verkligen så extremt annorlunda från internatet här, dessa ungdomarna är liksom grounded på heltid och vi sitter här och klagar över våra regler.

 

Efter en god natt sömn (minus god; det var svinkallt) steg vi upp, åt frukost, och sedan var det dags för det vi faktiskt kom dit för. Att spela fotboll! Detta var en otroligt målrik match faktiskt, i alla fall från SSN:s sida. Laget spelade jättebra och hem kom vi med en vinst, 6-0 till oss!! En väldigt bra match, även om det inte var min bästa, så var det lagets bästa!

Efter matchen, bestämde någon att vi inte skulle duscha innan vi satte oss i bussarna för resan hem, som denna gången kom uppemot 7 timmar eftersom vi åkte förbi Nakuru National Park. Svettiga och glada lämnade vi i alla fall Turi och St. Andrews. Efter några timmar var många av oss inte lika glada längre och lite för mycket klagomål kom från lagets sida då vi skulle få en kort gamedrive på savannen. Jag känner liksom att det är hur coolt som helst att vi får en sån möjlighet som Johnny fixar, att få åka på safari, och då kan man liksom inte sitta och klaga. Men men, det är ju bara min åsikt. Efter lite Babian issues kom vi i alla fall in i parken för att hitta ett bra ställe att käka mat på. Vi kördes till en ascool plats med värsta utsikten -samt väldigt många babianer, och babian issue number two blev ett faktum. De tog en del av vår mat, samt våra gafflar så lunchen fick med plastknivar inne i bussen avnjutas. 

Sedan fortsatte färden och vi såg inte så jättemycket djur, vara vanliga impalas och zebror, och babianer såklart. Men jag tycker om sånt ändå, liksom skulle man se en zebra i Sverige skulle det vara på en hemsk djurpark och alla skulle tyckt det var ascoolt, och här är det bara något helt vanligt. När vi mot slutet av vår trip närmade oss så fick vi dock syn på något av helgens höjdpunkter! Lejon! En liten flock bestående av två lejonungar och några lejonhonor sågs gå från deras lunch till ett vattenhål. Visserligen var dom cirka 100 meter ifrån bussen, men lejon är alltid lejon! 

Resten av bussresan gick bra och vi kom faktiskt hem så jag, efter en super snabb dusch, hann med ut och fira världens bästa Johanna som fyllde 18!!! Urban Eatery stod på menyn och sedan, efter en välförtjänt och supergod middag, blev det utgång! Sedan avslutades kvällen med mys inne hos Johanna innan jag kröp tillbaka till mitt rum någon gång vid tre-tiden. 

På söndagen hade vi också massa planer! Jag gick upp tidigt för att sjunga för min fina roomie Alexandra som fyllde 17, efter det fick man i sig en söndagsfrukost som som vanligt bestod av pannkakor! Efter det hängde Alexandra med mig till Toi för att jag äntligen, inte en dag för sent eller så, skulle köpa ryggsäck till mount Kenya-resan som startar på Torsdag. Eftersom det var söndag var utbytet lite sämre än vanligt men en väska hittades och nu känns allt bra igen. Dessutom fyndade jag ett par skitsnygga linnebyxor som de till och med sydde upp så de passade för mina superkorta ben, för bara 100Kes extra! En väldigt bra Toi-runda helt enkelt. Jag och Alexandra upptäckte också hur man faktiskt ska shoppa på Toi. Man ska gå in i Toi-tunneln och där gå till vilken ''affär'' som helst och fråga efter det man vill ha, därpå kommer försäljaren ställa fram stolar till en för att sitta på och sedan komma med det man vill köpa. Praktiskt system som jag tycker vi borde anamma i Sverige också. 

När vi kom hem hann jag med en timme vid poolen för sedan skulle Jag, Alexandra, Astrid och Julia till ett barnhem i Riruta. De andra har varit där innan men detta var för mig första gången. Innan har jag bara varit på New life home - som är ett annat barnhem här i Nairobi - som är väldigt sponsrat och fungerar väldigt väldigt bra, men detta barnhemmet vi besökte idag var helt tvärtom. Det fanns barn i alla åldrar och de har verkligen ingenting. Det är så sjukt. Man har ju hört om dessa situationer men det är liksom som att man inte fattar förens man får se det, hela stället berörde mig nåt otroligt. Till exempel fanns det två sovsalar, en för killarna och en för tjejerna där många till och med fick dela säng för att det inte fanns tillräckligt, och deras tillhörigheter var uppspända i taket med myggnät. Och själv klagar man på ett litet internatrum... 

I alla fall så tycker dessa barn mycket om att dansa och de andra som varit där tidigare har dansat med dom innan, så det var det vi gjorde med dom helt enkelt. I början var det lie svårt att få dom att släppa loss men efter ett tag blev vi alla mer bekväma med varandra. Vi dansade och körde olika lekar ihop med musiken. Dansstop, hela havet stormar och limbo var bland annat det som lektes. Sedan har vi några stycken köpt en högtalare till barnhemmet som vi gav dom i slutet. Som tidigare sagts tycker dessa barn väldigt mycket om att dansa och förut har de spelat musik med sina mobilers knappt hörbara volym, men nu ska de kunna dansa till musik som de faktiskt hör. De blev jätteglada och började, så fort vi satte och i taxin för att åka hem, släppa loss på riktigt till musiken från deras nya högtalare. En hemsk men också otrolig och fantastisk upplevelse och jag vill gärna dit igen och dansa med barnen.

Söndags kvällen spenderades senare med plugg inför ett kemiprov jag hade i måndags, och det var min helg helt enkelt! Det blev ett långt inlägg denna gången, men jag gjorde också väldigt mycket denna helgen! Många bilder i detta inlägget har jag lånat från mina fina kompisar så stooor eloge till er! Ni är bäst! 

Om ett dygn är det bara några timmar kvar tills vi åker mot den stora stora utmaningen Mount Kenya och det känns sjukt, men innan dess ska jag packa och skriva ett matteprov. Vet inte när nästa gång jag skriver blir, kanske har jag varit uppe på Afrikas näst högst topp nästa gång vi ses. 

Nu ska jag sova, lala salama 

Kram på er!

100

etthundra.

Idag är det dag etthundra, jag har bott i Kenya hundra dagar, jag har inte träffat familjen eller vännerna hemma i Sverige på hundra dagar. Jag har varit borta från trygga Sverige i 100 dagar. Jag kommer ihåg när det var hundra dagar kvar tills jag skulle åka, det var typ igår. Nu är det 200 dagar sedan den dagen. Tiden har gått så snabbt. Jag har varit här en tredjedel av min tid här, när man tänker på det känns det som att tiden har flugit iväg, men när man tänker efter så har det hänt otroligt mycket på dessa hundra dagarna. Hoppa bungeejump, åka på safari, tälta, vara några meter från flodhästar, hoppa fallskärm, en underbar vecka vid kusten, ännu mer safari, vardagshäng och fylla 17 är några saker som jag upplevt sedan jag kom hit. 

Jag är så glad att jag fått denna chansen att åka, jag är så glad och tacksam över att vara här. Självklart saknar man alla där hemma, men jag lever livet, och det jag upplevt under dessa 100 dagar här är ojämförbart med någon annan resa eller upplevelse jag varit med om innan. Jag är så så så tacksam. 

Donald J. Trump

I Tisdags gick jag och la mig, övertygad om att USA denna natt skulle välja deras första kvinnliga president. 

Tidigt på onsdagsmorgonen gick jag upp, satte mig i Zebra tillsammans med ett tjugotal andra på internatet för att följa valvakan. Och Donald J. Trump leder. Chock. Men okej, det är absolut inte klart än, massa stater kvar. Timme för timme går och tillslut står det klart. Det blev inte förenta staternas första kvinnliga som valdes, det blev Donald J. Trump

Han som vill förbjuda muslimer till att resa in i landet, han som ville bygge en mur för att skilja USA från Mexiko och anklagade alla Mexikaner för att vara våldtäcksmän. Honom har USA röstat fram till att leda landet. Trump som är far till två döttrar, har pratat om kvinnan som ett objekt som man kan göra vad som helst med och sedan skyllt på att det är ''lockerroom talk''. Han som kommenterat kvinnors kroppar, utseende, intellekt och förmågor på ett fruktansvärt diskriminerande och nedvärderande sätt. Honom har USA valt till att bli deras näste president. Mannen som arbetet med affärer hela sitt liv och aldrig haft någon erfarenhet av politik, han som ser det som ''vi'' och ''dom'', han som anses vara en retoriker men till 90% använder sig av personangrepp som argument. Jag förstår inte, mannen som alla skrattade åt för ett år sedan vann valet. 

USA har inte röstat fram Donald J. Trump. Nej. Folket röstade fram Hillary Clinton, hon fick 59 036 741 röster, Trump fick 58 914 866. Folket valde Clinton. Systemet valde Trump. Det är frustrerande. 

Trodde inte detta kunde hända, var verkligen inte beredd på det. Kan fortfarande inte tro det. Hur blev det såhär? Vart är USA, och vart är världen påväg. Det har kommit gratulationer särklit från polska PIS, franska nationella fronten och brittiska UKIP. Partier som har sin bakgrund i nationalism och rasism. Vart är världen påväg? Jag förstår inte, jag vill inte förstå, men USAs nästa president kommer att bli Donald J. Trump. Skämtet som blev till verklighet. 

Justin Bieber, Purpose tour och hemlängtan

Hej

Idag har varit en tuff dag, vetskapen om att killen, som jag så länge älskat är i Sverige, vetskapen om att jag inte är där, det ger mig hemlängtan. 

Att jag missar konserten trodde jag faktiskt inte skulle bli så jobbigt som det idag har varit, jag menar jag lever min dröm. Detta liv som jag så länge längtat och drömt om, det lever jag här och nu, och jag är för det så så så enormt tacksam. Men Justins konsert i Stockholm får mig på andra tankar. Får mig att tänka på Sverige och allt vad Sverige innebär. Får mig att känna en enorm hemlängtan.

Jag saknar er alla och jag önskar att jag kunde få uppleva Justins konsert i Sverige tillsammans med alla ni fina där hemma. Men det går inte, det är inte menat, just nu är det menat att jag ska vara här och att ni ska vara där. Vi alla kommer växa och vi alla kommer lära oss. Även om det är tufft och jobbigt med hemlängtan så är det värt det, alla blir drabbade av det någon gång, men då får man inte glömma av vilket privilegie det är att bara vara här. 

Hemlängan kan lösas ut av allt möjligt, ibland kan det vara en gammal tonårsidol som man inte riktigt kunnat släppa taget om, ibland kan det vara något helt annat. 

Ni är bäst älskar er! <3

En Månad

Den 15onde augusti åkte jag hemifrån, lämnade Enbärsvägen 8, svängde förbi gråbo för att lämna Sandra, svängde förbi Haegerströmsväg 7 för att hämta mamma, och sen åkte jag hit. Det känns längesen.

Sent på kvällen den 15onde Augusti landade jag i Nairobi och fick mitt rum, fick träffa min room-mate, och gick för första gången och la mig i internatets största säng (jag har den största jag sätt i alla fall ;P) Det känns inte alls längesen.

Snart har den 15onde September kommit till sitt slut och jag har nu varit i Kenya i en månad. Sjukt.

På ett sätt känns det som jag alltid bott här, på ett annat är allt fortfarande lika nytt. Försöker tänka på allt jag upplevt under min första månad här. Jag har varit på safari, sovit i tält, fyllt 17, ätit massor av mat, badat i poolen, solat, gått i skolan, vandrat i Karura forest, gått på promenad i Kibera, lyssnat till en av Kenyas största författare, ätit lite till, tränat på impala, fikat på Art, hittat mina favorittuggummi strong menthol som här enbart finns i 8-pack, ätit på resturang, shoppat på toi, sovit 7-8 timmar varje natt (hur dröm??), skrattat, saknat, snackat och ätit lite till. Här har jag den första månaden trivts bra. Så himla himla bra.

Såklart harjag hemlängan ibland, Jag saknar LMs knäckebröd (+LM människorna såklart), jag saknar långa pratstunder och pizzadejter med dig Sandra, jag saknar världens finaste Chili, jag saknar dig mamma och jag saknar dig pappa. Jag saknar middagar med gamla tjejgänget från allé och jag saknar tågresan till och hem från skolan med Alicia, Josefine, Emma och alla de andra. Jag saknar handbollen och laget och jag saknar godis (saknar till och med lakrits, typ djungelvrål)!!

Ja, jag saknar er därhemma. 

Men om ni vill dämpa min hemlängtan lite grann; får ni mer än gärna skicka post till mig!! 

min address är: 

Nathalie Pettersson

Swedish School Association of Kenya

P.O.Box 21324

Nairobi 00505
KENYA 

 

(PS. Den som skickar något fint hit lovas få något fint tillbaka)

Jag har det i vilket fall väldigt bra här! Hoppas ni där hemma också har det bra! Och juste, hörde att världens bästa Na2b på LM vann krabbfotbollen! Ni gör mig stolt! Grattis på er!

Nu ska jag gå och lägga mig! Lala salama! 

En vecka

Om 7 dygn sitter jag på ett flygplan påväg mot en ny kontinent, ett nytt land, en ny stad och mitt nya hem. Well, that´s pretty sick right? 

Och här sitter jag nu, i mitt gamla rum som jag bott i ända sedan jag föddes, i det lilla samhället som ändas har 40 tusen invånare och är snart påväg att flytta till en stad med 3 miljoner invånare. Idag regnar det, så som det brukar göra i Sverige, men jag är för stunden ganska glad ändå. Vädret har inte påverkat min dag för idag har jag bara varit inomhus. Jag har städat och smått börjat packa. Jag är faktiskt ganska nöjd även mig själv som enligt mig för en gång skull inte börjar för sent med något. Idag har jag också fått mitt första ''Hur-i-helvete-ska-jag-få-plats-med-hela-mitt-liv-i-två-väskor -Utbrott'' och det känner jag på mig redan nu att jag kommer få fler gånger. Helt enkelt har denna dagen varit väldigt lugn och kommer förmodligen vara det tills jag ikväll ska ta min sista dukoral (tagg på den!!) och sedan gå och lägga mig. 

Asså gud... Jag känner att jag inte får ner nåt, skrivkrampens syndrom har än en gång drabbat mig och ska jag vara helt ärlig känner jag mig så tom. Känns inte som att jag ska åka och känns inte som att min dröm snart är mitt liv. Det känns inte bra att jag inte känner något för helt ärligt är jag värdens känslomänniska, jag gråter för ingenting och jag skrattar för allt. Men varför är jag nu så himla lugn?? Varför freakar jag inte ut över att jag ska flytta till ett helt nytt ställe?? Varför börjar jag inte störtgråta för jag vet att de som betyder mest för mig snart inte är inom räckhåll för mig? Varför berättar jag inte för varje människa på stan att JAG SKA TILL KENYA så som jag gjorde för några månader sen? Jag kan inte tolka mig själv, jag vet inte varför jag reagerar som jag gör. Jag vet inte om det är för att jag är så säker eller osäker på vad som ska hända. Jag vet inte om det är för att skydda mitt psyke så att jag ens kan ta mig igenom denna sista veckan. Jag har ingen aning. 

För några veckor sen kändes det SÅ bra, och nu känns det inte alls. Vad är det för fel? eller är det ens något fel? Just idag är jag inte taggad, jag är inte rädd och jag är inte ens lite nervös. Var är mina känslor???

Jag tänker välja att se min reaktion som något positivt, jag tänker välja att se mina känslor som inte finns som ett täcken på att jag vet att det som komma skall är rätt, det är rätt väg att gå och det är ett tecken på säkerhet.

 

tre veckor

Tre veckor innehållande 21 förhoppningsvis underbara sommarlovsdagar kvar, jag vill fylla dessa dagar till max.

 

Jag är helt super-cp-skit taggad.

Jag är lite nervös.

Jag är förväntansfull.

Jag är inför vad som ska komma ovetande.

Jag är oförberedd.

Jag är så så så redo.

Jag är uttråkande väntande.

Jag är, för att tiden denna sommaren gått så snabbt, rädd.

Jag är super exalterad.

Med tre veckor kvar kan jag fortfarande inte förstå.

 

 

 

Nä nu ska jag gå ner och shotta min första dos av dukoral-vaccinet, mmm, ska bli såååå gott....

23 dagar kvar...

...men antalet känns som inget mer än obetydliga siffror...

Men det är inte bara siffror, just idag, just nu har dessa två siffror en innebörd som betyder att mitt liv och min omgivning kommer förändras helt. Jag ska alltså ta mitt pick och pack om 23 ynka dagar och flytta till en annan kontinent? Varför förstår jag inte att detta händer? Varför är det som att min hjärna stänger av precis när något går från dröm till verklighet? Kanske för att göra det hela lite enklare. Hela processen, hela väntan, alla hejdå, allt sådant är och kommer vara jobbiga och kanske är det därför mitt sinne inte vill förstå att jag faktiskt kommer göra det här.

Sedan är det ju ett faktum att jag har väldigt mycket kvar på min lista som måste prickas av innan det är dags att åka, kanske bidrar också det till att det är så svårt att förstå. 

Just nu levererar sommarlovet och jag mår så himla bra, umgås med bra människor, pratar om allt mellan himmel och jord, skrattar så man ligger halvdöd på golvet medan ens magmuskler krampar, bara lever.

Men i bakhuvudet tänker en på Kenya mest hela tiden, varje ensam stund läser man tidigare SSN-bloggar från start till slut, även om jag vet att jag kanske inte borde, att det kan ge mig de förväntningar jag inte borde ha, att man kanske inte borde replaya alla filmer från fd elever, för att ingen film i världen på riktigt kan beskriva hur jag kommer uppleva det hela.

Tankarna för tillfället åker hit och dit, tankarna i mitt huvud är precis lika strukturerade som min garderob för tillfället (väldigt illa) 

Just nu förstår jag inte att det verkligen handlar om mig när alla hälsar lycka till till den där tjejen som ska till Kenya, undra när det påhittigt bankas in i huvudet? 

Upp