NathaliePettersson

Kategori: innan Kenya

Två timmar kvar

Nu är klockan kvart över två och om två timmar rullar bilen till flygplatsen. Ena stunden känns det inte dom något speciellt, som att detta bara är ännu en sen sommarlovsnatt. Andra stunden vill jag bara gråta. Det är i de stunderna som jag inser hur mycket jag kommer sakna alla och allt fint som jag har här, det är de stunderna som jag inser hur tacksam jag är för allt jag har. Och det är ju just därför det är så jobbigt att lämna, för att jag har så fina människor runt omkring mig.

Sista dagen kunde inte blivit bättre än vad den blev. Den spenderades på Liseberg med härligaste tjejerna som jag kommer sakna så mycket. Sandra hängde med hem där vi på kvällen åt en fantastiskt god middag med både varmrätt och efterrätt. Att sova hade jag inte ens en tanke på denna natt, dels för att det känns ovärt när man behöver gå upp vid halv tre, dels för att jag vet att jag aldrig skulle kunna komma.

Som ni säkert förstår kom känslorna till sist för mig också. Jag är jättenervös och jättetaggad. Jag är jätteledsen för att lämna alla men jag är jätteglad över att jag fått den här chansen.

Om mindre än två timmar rullar bilen mot flygplatsen, nu händer det verkligen.

En vecka

Om 7 dygn sitter jag på ett flygplan påväg mot en ny kontinent, ett nytt land, en ny stad och mitt nya hem. Well, that´s pretty sick right? 

Och här sitter jag nu, i mitt gamla rum som jag bott i ända sedan jag föddes, i det lilla samhället som ändas har 40 tusen invånare och är snart påväg att flytta till en stad med 3 miljoner invånare. Idag regnar det, så som det brukar göra i Sverige, men jag är för stunden ganska glad ändå. Vädret har inte påverkat min dag för idag har jag bara varit inomhus. Jag har städat och smått börjat packa. Jag är faktiskt ganska nöjd även mig själv som enligt mig för en gång skull inte börjar för sent med något. Idag har jag också fått mitt första ''Hur-i-helvete-ska-jag-få-plats-med-hela-mitt-liv-i-två-väskor -Utbrott'' och det känner jag på mig redan nu att jag kommer få fler gånger. Helt enkelt har denna dagen varit väldigt lugn och kommer förmodligen vara det tills jag ikväll ska ta min sista dukoral (tagg på den!!) och sedan gå och lägga mig. 

Asså gud... Jag känner att jag inte får ner nåt, skrivkrampens syndrom har än en gång drabbat mig och ska jag vara helt ärlig känner jag mig så tom. Känns inte som att jag ska åka och känns inte som att min dröm snart är mitt liv. Det känns inte bra att jag inte känner något för helt ärligt är jag värdens känslomänniska, jag gråter för ingenting och jag skrattar för allt. Men varför är jag nu så himla lugn?? Varför freakar jag inte ut över att jag ska flytta till ett helt nytt ställe?? Varför börjar jag inte störtgråta för jag vet att de som betyder mest för mig snart inte är inom räckhåll för mig? Varför berättar jag inte för varje människa på stan att JAG SKA TILL KENYA så som jag gjorde för några månader sen? Jag kan inte tolka mig själv, jag vet inte varför jag reagerar som jag gör. Jag vet inte om det är för att jag är så säker eller osäker på vad som ska hända. Jag vet inte om det är för att skydda mitt psyke så att jag ens kan ta mig igenom denna sista veckan. Jag har ingen aning. 

För några veckor sen kändes det SÅ bra, och nu känns det inte alls. Vad är det för fel? eller är det ens något fel? Just idag är jag inte taggad, jag är inte rädd och jag är inte ens lite nervös. Var är mina känslor???

Jag tänker välja att se min reaktion som något positivt, jag tänker välja att se mina känslor som inte finns som ett täcken på att jag vet att det som komma skall är rätt, det är rätt väg att gå och det är ett tecken på säkerhet.

 

20 dagar kvar

Hej hej!

Idag är det tjugo dagar kvar tills jag åker och det är nu saker måste börja fixas och ordnas med... Men självklart har Nathalie sämsta framförhållningen och har hittills, 20 dagar innan avresa hunnit pricka av en av alla saker på att göra listan :)))). Det är svårt att hålla allt i huvudet eftersom det är så sjukt mycket som måste hinnas köpas och fixas, men har som sagt en lista som jag kan ha hjälp av och pricka av och så. 

Den senaste veckan har verkligen varit skitbra. Helgen spenderades med Sandra och Julia. Vi åt massa mat, prata, umgicks, skrattade, solade och hade det bara allmänt fantastiskt. I måndags, då solen och bästa vädret var på besök åkte vi till Lundybadet som har en utomhuspool och solade och badade där hela dagen, det var helt klart över förväntan, superbra faktiskt. Igår umgicks jag med Emma och bytte till pappa, gaah hade nästan glömt hur jobbigt det är at packa när man ska byta men nästa gång packar jag inte till mamma utan då packar jag för att flytta till Kenya(?!?!). Idag skulle jag försöka pricka av bankkort på min ''att göra innan kenya -listan'' men banken hade sommartider som inte stod på deras hemsida så de hade stängt -.- Annars idag har jag ätit lunch på mikado med bästa Alicia och recapat lite med henne. Helt enkelt har de senaste dagarna varit toppenbra. 




 

//Nathalie

tre veckor

Tre veckor innehållande 21 förhoppningsvis underbara sommarlovsdagar kvar, jag vill fylla dessa dagar till max.

 

Jag är helt super-cp-skit taggad.

Jag är lite nervös.

Jag är förväntansfull.

Jag är inför vad som ska komma ovetande.

Jag är oförberedd.

Jag är så så så redo.

Jag är uttråkande väntande.

Jag är, för att tiden denna sommaren gått så snabbt, rädd.

Jag är super exalterad.

Med tre veckor kvar kan jag fortfarande inte förstå.

 

 

 

Nä nu ska jag gå ner och shotta min första dos av dukoral-vaccinet, mmm, ska bli såååå gott....

23 dagar kvar...

...men antalet känns som inget mer än obetydliga siffror...

Men det är inte bara siffror, just idag, just nu har dessa två siffror en innebörd som betyder att mitt liv och min omgivning kommer förändras helt. Jag ska alltså ta mitt pick och pack om 23 ynka dagar och flytta till en annan kontinent? Varför förstår jag inte att detta händer? Varför är det som att min hjärna stänger av precis när något går från dröm till verklighet? Kanske för att göra det hela lite enklare. Hela processen, hela väntan, alla hejdå, allt sådant är och kommer vara jobbiga och kanske är det därför mitt sinne inte vill förstå att jag faktiskt kommer göra det här.

Sedan är det ju ett faktum att jag har väldigt mycket kvar på min lista som måste prickas av innan det är dags att åka, kanske bidrar också det till att det är så svårt att förstå. 

Just nu levererar sommarlovet och jag mår så himla bra, umgås med bra människor, pratar om allt mellan himmel och jord, skrattar så man ligger halvdöd på golvet medan ens magmuskler krampar, bara lever.

Men i bakhuvudet tänker en på Kenya mest hela tiden, varje ensam stund läser man tidigare SSN-bloggar från start till slut, även om jag vet att jag kanske inte borde, att det kan ge mig de förväntningar jag inte borde ha, att man kanske inte borde replaya alla filmer från fd elever, för att ingen film i världen på riktigt kan beskriva hur jag kommer uppleva det hela.

Tankarna för tillfället åker hit och dit, tankarna i mitt huvud är precis lika strukturerade som min garderob för tillfället (väldigt illa) 

Just nu förstår jag inte att det verkligen handlar om mig när alla hälsar lycka till till den där tjejen som ska till Kenya, undra när det påhittigt bankas in i huvudet? 

35 dagar

Hej hej!

Idag är det 35 dagar kvar tills jag åker och jag är mitt i mitt näst sista sommarlov. Förra veckan började jag jobba och har nu två veckor kvar, inte världens roligaste kanske men har bra arbetstider och får helt enkelt vara glad över att jag faktiskt fick ett jobb. Under sommarlovets första månad har jag hunnit med att åka till Uppsala för att hälsa på min syster, varit ledare på ett seglarläger för funktionshindrade, firat midsommar, kollat på Partille, varit på Ullared och hängt mycket med vänner. En hel del serietittande har det blivit med men det är väl så det ska vara. Jag har tränat min sista handbollsträning innan jag åker och förmodligen sätt min sista handboll också. Tyvärr kunde jag inte spela Partille eftersom jag jobbat och så, men men sånt är livet. I fredags var jag också ute på Hönö och hönökonferensen vilket inte var något annat än super-toppenbra. En annan rolig sak som hänt sen sist jag skrev är att jag träffat tjejerna jag ska flyga med, Astrid, Lovisa och Lisa :). För att summera mitt sommarlov hittills har det varit förvånansvärt bra med tanke på det dåliga vädret som har varit.

Äntligen har jag också börjat vaccinera mig... Idag tog jag andra Twinrix sprutan och gula febern, och om en månad har jag två till sprutor, Tyfoid och den som skyddar mot hjärnhinneinflammation. Sedan ska jag också ta dukoral som är ett drickvaccin och sedan är jag KLAR, fy vad skönt!

35 Dagar och nu börjar det kännas, det var ju igår som det var 100? Det är så mycket som behövs köpas och fixas nu men man får ta lite i taget så löser allt sig nog. Som sagt så känns det att det är nära nu, man börjar säga sina första ''hejdå'' och ibland förstår man inte riktigt vad man givit sig in på. Ena stunden vill ja bara åka nu nu nu, andra stunden vill jag bara att tiden ska stå still. Ibland är jag supertaggad och ibland blir man får någon sekund super nervös. Detta kommer gå bra och detta är det jag vill, detta är det jag velat sedan flera år tillbaka och snart händer det på riktigt. 

Här är lite bilder från min sommar än så länge 

Lagbilden är från Partille förra året då jag också var med och spelade men kände att den passade ihop typ med förraveckans partille-känsla. 

 

Fix, Håkan och 70 dagar kvar

Hej

Idag är det 70 dagar kvar men jag kan fortfarande inte fatta att jag åker till Kenya om bara några månader. Vädret just nu kan man bara älska, det är varmt. Jag fryser inte, jag kan sola och bara njuta. Finns det ord för att beskriva hur underbart det är med sommar? Dessutom är jag klar med allt i skolan nu, hade min sista redovisning i fredags och just nu har jag en vanlig skoldag kvar på mitt första gymnasieår. Känns fantastiskt men också sjukt hur fort tiden har gått, hur man kommit nära personer man för ett år sedan inte kände, det känns sjukt. En tredje del av gymnasiet avklarat och bara två år kvar nu. 

I fredags tog också bästa Michaela studenten och bästa hon var så fin och när man såg hur alla hoppade runt på flaken kändes det lite jobbigt att man fortfarande har två år kvar, men man får ta vara på tiden, förmodligen kommer man sakna det när det är över. 

I alla fall, jag har bokas flygbiljetter och visum, kommer åka med några andra tjejer som också ska gå på ssn nästa år vilket känns skönt så man slipper åka själv. Dessutom så var jag och köpte kamera igår(!!!). Är verkligen inte någon kamera fantast utan vill bara ha en kamera så att man kan ta lite bättre bilder dels hemma men också i Kenya. Var ute och testade att fota lite förut och jag antar att man blir bättre med tiden om jag säger så haha. I alla fall så är allt som behövs fixas nu den närmsta tiden inför Kenya fixat, utom vaccinationer... Usch påminn mig inte, har inte tagit en ändå än haha... 

Och juste! Igår, igår var magsik, Håkan slog än en gång rekord med 70 144 människor i publiken och jag var där! Bästa Håkan på bästa Ullevi i bästa Göteborg. 

Annars ska jag nästa vecka påbörja årets sommarlov som kommer bli toppen, ska verkligen ta vara på detta sommarlovet och leva (dvs den tiden då jag inte jobbar haha). Vad som händer på bloggen i fortsättningen vet jag inte, förmodligen inte så mycket eftersom jag inte kommer behöva fixa grejer förrän tiden krympt ännu mer, och det är det ända jag vet just nu, att nästa gång jag skriver här kommer dagarna kvar tills jag lyfter från Landvetter vara färre. 

100

Idag är det 100 dagar kvar tills jag åker. Idag är det 100 dagar kvar tills Sverige inte längre är mitt hem för ett tag. Idag är det 100 dagar kvar tills jag ska till Kenya. Etthundra dagar är mycket. Det är nästan en tredjedel av ett år. Fast det är mindre tid än den tid som det varit år 2016. Etthundra dagar är greppbart ja, snart är det dags helt enkelt. 

Imorgon har jag haft ett litet lov från torsdags tills imorgon och det har varit så behövligt. Under dessa en så länge tre dagarna har jag inte ens lyft på min mattebok, även om jag har prov på måndag. Jag har heller inte lyft något annat skolrelaterat för jag har helt enkelt inte orkat. Usch. Jag vet att jag borde och jag vet att jag måste men vart finner man motivationen? Om man byter ämne till något roligare så har jag istället för att plugga solat i världens bästa och härligaste sommarvädret som har varit på besök. Från fredags till idag sov jag, Emma och Linnea hemma hos Alex eftersom hon fyllt år och det var sååå kul att träffa de gamla tjejgänget igen. Vi firade Alex och hade det allmänt jättemysigt bara. Idag har jag spenderat dagen i handbollhallen och spelat KM. Jag har väldigt blandade känslor för KM, ibland suger det verkligen men ibland är det jättekul, idag var det ganska okej, tråkig start men roligare på kvällen. Imorgon ska jag upp tidigt eftersom KM fortsätter även då.

                                                                                                           från vänster: Linnea, Emma, Alex

                                                                                                           Från vänster: Emma, Jag, Alex

Just nu borde jag plugga. Som vanligt haha. Jag har två skitveckor framför mig och jag vet att jag måste ligga på topp varje dag framöver i två veckor. Det är bland annat massa muntliga nationella prov, kursprov i kemi och matteprov... Totalt har jag åtta prov/redovisningar på två veckor vilket känns tungt man det är bara att kriga sig igenom och försöka vara stolt över vad man åstadkommit när dessa två veckor är slut. 

Okej fokus på Kenya då. Flygbiljetten är ännu inte bokad men vi kollar på det. Jag ska förmodligen ta min första vaccindos på måndag och jag är jätterädd. Och det är väl allt som är i tankarna just nu. Som sagt så är det bara 100 dagar kvar tills avresa. Det känns så länge men det kommer att gå fort. Jag kommer ihåg för ungefär ett och ett halvt år sedan då jag började räkna dagarna tills jag skulle åka (jag är världens tönt ja, men alla kan väl få drömma lite?) Då var det 548 dagar kvar och nu är det bara 100. Lite speciellt är det när det går från tresiffrigt till tvåsiffrigt och ja nu börjar det kännas. Nu är det bara 100 dagar kvar.

 

 

 

 

Ja, får väl säga hej

Hej

Jag heter Nathalie och i Augusti kommer jag att åka till Nairobi i Kenya för att under ett år studera på 'Svenska skolan i Nairobi'. 

Nu var det gjort. De första meningarna på min blogg, min dagbok under det år som jag har framför mig. Sjukt.

Jag har sedan 14 års ålder slaviskt följt bloggarna ifrån SSN och snart är det faktiskt min tur, kan inte fatta, tror inte jag ens bör fatta, tror jag förstår när jag förstår helt enkelt. Jag har alltså den 22 december 2015 sökt till den svenska skolan i Nairobi som ligger i Kenya. Svar fick jag ca två månader senare den 19 februari kl 14:06. Och då skrev jag i en liten bok jag har: ''Idag är dagen, var dagen, som jag fick mitt antagningsbesked och oj vilka känslor. Det här är sjukt, det här är läskigt, det här är helt underbart. Vad har jag gjort för att förtjäna ett sånt här fantastiskt liv? Hur kommer det sig att den fantastiska lotten hamnade på mig? Jag är så extremt tacksam över allt som mitt liv erbjuder mig för det är så underbart!..'' Ja det är fortfarande mycket känslor, det är fortfarande helt sjukt men också är det så fruktansvärt fantastiskt och UNDERBART. Just nu är det 104 dagar kvar tills jag åker. 104 dagar kvar tills jag flyttar helt enkelt. Hur sjukt är inte det? Igår var det informationsmöte inför nästa år. Det var jättekul att få se några ansikten som man nästa år kommer bo tillsammans med. Det var också kul att träffa Simon och Elmer som jag faktiskt känner lite granna eftersom vi alla kommer ifrån Lerum. 

Denna bloggen kommer helt enkelt handla om mitt år, min resa, om det jag drömt om sedan jag var fjorton, om mitt årskurs två år som jag kommer få uppleva i landet Kenya. Bloggen är väl mest till för min familj och kompisar men den är också till för dig som kanske funderar på att söka nästa eller nästnästa eller nästnästnästa år. Bloggen kommer ju självklart också vara till för mig själv. Just nu och ett tag framåt innan jag åker kommer bloggen förmodligen inte vara så uppdaterad, men ska försöka skriva om lite förberedelser innan jag åker och så. 

Ja, och nu var det alltså gjort, mitt första inlägg på min alldeles egna ''Kenya-blogg'' har kommit till sitt slut, och det känns fortfarande inte som om det är på riktigt. Undrar när det verkligen kommer kännas som om det faktiskt händer och att det är sant att jag ska åka, då ska jag säga till!

 

Upp