NathaliePettersson

Ja, får väl säga Kwaheri…

Jambo

Mitt första blogginlägg på denna virtuella dagbok döpte jag i Maj 2016 till ''Ja, får väl säga hej''. Tänkte därför att jag lika gärna kunde avsluta med ett hejdå.

Nu har jag varit i Sverige i nästan en månad, men det känns som väldigt mycket mer och väldigt mycket mindre. Det är ju mitt hem, i alla fall just nu, eller i alla fall där jag bor, just nu. Men jag har så svårt att säga att jag varit hemma i nästan en månad. För mig känns det som att jag varit hemifrån under nästan en månad. Det här med hem är konstigt. Jag bodde ju ''enbart'' 10 månader i Nairobi på SSN, men ändå hade jag aldrig känt mig mer hemma. Aldrig på tio år har jag bott så länge på ett och samma ställe utan att behöva byta, och det vet jag kändes sjukt en bit in på året. För mig var det sjukt att slippa byta. 

Sverige suger. Nej, Sverige är asbra, vi får så otroligt mycket endast för att en har turen att födas här. Sverige är tryggt, jävligt tryggt. Det är väl så jag skulle beskriva Sverige om jag bara fick använda ett ord. Vi har den tryggheten att krig är från oss väldigt långt borta. Visserligen finns det folk som skulle motsäga mig efter det utlåtandet, men jag förstår inte riktigt vad man menar om man säger att vi har nära till krig. Från den dagen vi föds får man i Sverige stöd. Som svensk får man gå i skolan, helt gratis, nej vänta juste! Man får ju till och med pengar för att gå i skolan. Det är en enorm trygghet som inte finns på många platser här i världen. När en senare växer upp, skaffar jobb och familj finns det så otroligt mycket som skyddar oss från att det skulle gå dåligt. Alltifrån lagar om anställningstrygghet till ett enormt trygghetsnät som fångar upp en om det skiter sig. Till och med när vi blir gamla i Sverige finns det massor av bistånd att få, som dessutom ska vara på dina egna villkor. 

Nu skulle detta inte bli något svammel om vad Sverige är för helt ärligt är jag enormt trött och klar med Sverige. I alla fall nu. Jag uppskattar Sverige sjukt mycket och det har jag alltid gjort och det kommer jag alltid att göra. Sverige är mitt hemland, mitt ursprung. Sverige är dock tråkigt, grått, ångest, kallt, ensamt, tyst, ytligt, själviskt, osparsamt. Jag är så trött på Sverige. 

Jag ville aldrig lämna Sverige men jag ville alltid åka. Jag visste att det skulle bli svårt att lämna allt från första början den 15onde Augusti 2016, och det blev svårt. Som världens bästa Sandra skrev i hennes brev: ''Lämna din familj, skola, handboll, KATT,vänner, mig''. Det var jobbigt att lämna er. Det sög. Och jag har saknat er under årets gång, mycket. 

Jag ville aldrig lämna SSN och jag ville aldrig åka. Detta är ännu svårare. Detta suger, det här släpper liksom inte. Det är skit. Och jag vet typ inte ens om jag klarar av det. Det blir inte ens enklare, trots att det är det ända jag försöker intala mig själv. För att intala mig själv att det är bra, skönt, enkelt. Det förstår vem som helst att det är lönlöst. Jag antar att skillnaden är att lämna Sverige blev ett hejdå och att lämna Kenya är ett farväl. Det känns så. Till alla människor, till världens bästa roomie Alexandra, till korridor 12 och rum 12B. Till kort 63 i gaten, till nummer 49 på betallistan. Till alla SSN:are, även om många av oss kommer fortsätta (redan fortsätter) att ses och hänga. Till alla fina människor som jobbade på skolan, till Janet i tvätten, Boni i köket, Winnie, Patrick och Mathew i gaten… Till lärarna. Jag har haft några av de bästa lärarna i mitt liv under det här året och det har gjort att jag lärt mig sjukt mycket, men också haft väldigt kul. En gång under året uttalade jag till och med meningen ''engelska är kul'' och det, det är riktigt jävla sjukt för jag både hatar ämnet och suger på språket. Det är också ett farväl till den elev-lärar-relationen som är på SSN, för den är speciell och jag har aldrig upplevt något liknande men jag älskade det. Eftersom man fick möjlighet att hänga med sina lärare så lärde man ju också känna varandra bättre, och för mig var det enbart positivt på alla plan. Fan jag saknar dom alltså. Jag saknar dom alla. Och Boardingen, ni som jobbade varje kväll och som orkade lyssna på mitt tjat typ varje kväll för antingen var det tisdag och jag orkade inte städa eller så var det någon annan dag och jag orkade inte plugga. Fan, dom gör ett underbart jobb och jag hoppas att dom tycker det är kul, eller att det för vissa av dom blir bättre nästa år när en kompis kommit till och när vissa slipper varandra. Jag hoppas att de som kommer fortsätta att jobba på boardingen och generellt bara på skolan (men främst på boardingen) också nästa år fortsätter att ha så starka karaktärer. Det är kul. Det är bra att ni är olika varandra, det passar flest människor och kommer passa de lyckliga som kommer att bo på internatet nästa år. 

Jag saknar SSN och jag saknar Kenya för jävla mycket. Det är det ända som fyller mina tankar då jag är ensam. Jag önskar att jag var där och att det typ var Oktober igen, då vi var vid kusten och då jag, Lovisa och Ida hoppade fallskärm. Då vi precis hade hoppas bungee och allt låg framför våra fötter. Nu finns dock något annat framför våra fötter. Tyvärr är det inte safari i Masai mara, en kemilektion med Pär, mattelektion med Johan eller en efterlängtad resa till en by vi inte kan uttala (jo jag kan! Enkokidongoi). Dock vet jag inte riktigt vad det är. Eller det kanske jag gör.

Efter sommarn ska jag tillbaka till LM. Det känns bra. Det gör faktiskt det. Jag skulle inte valt bort LM för någon annan skola i Sverige. Framför mig ligger också en kall, mörk och lång vinter. Det känns redan som den startat och jag skriker! Jag vill inte, fyfan. Climate Refugees vart signar man upp sig??? 

Trots att det känns bra att jag ska till LM känns mycket annat dåligt. Fler saker än bara vinter. Hur kommer jag sova? Jag sov så himla bra i Kenya dessutom mådde jag bra där. Jag har redan börjat bli enormt trött på morgonana. Jag har försovit mig en gång till jobbet (otroligt jävla aspinsamt), gjort sjuka saker i sömnen för att få alarmet tystat. Jag är rädd för att min dåliga sömnvana kommer komma tillbaka, att den redan är tillbaka.

Generellt är jag rädd för att få tillbaka gamla vanor. Vanor som var helt annorlunda i Kenya och som var mycket bättre där. Exempel: Sömn, vad jag gör med tiden, vart jag sitter och äter. Jag har liksom börjat slötitta på tv igen, och jag vill ju göra mer produktiva saker med min tid. Jag vill göra saker som jag blir lycklig utav, saker jag trivs med. Men att slagga framför TVn en helt fredagskväll är inte något jag vill göra. I kenya åt vi nästan alla våra måltider utomhus, här äter man allt inomhus och jag i alla fall aldrig utomhus här i Sverige, det är ju för jävla kallt ute. Nu, framförallt när man är ensam, är det så extremt enkelt att sätta sig i soffan med sin måltid och äta den där, jag mår inte bra av det. 

Det finns många saker som jag gör annorlunda, som jag ändrade till det bättre för mig själv i Kenya, som jag lovade att jag skulle fortsätta med i Sverige, men som jag inte gjort. 

Jag känner mig lost. Som jag beskrev tidigare känner jag mig just nu klar med Sverige. Jag vill bort, nu helst. Dock är jag pank och jag vet inte vart jag vill. Ena stunden googlar jag upp jobb i Australien, i andra på utbildningar på Malta och den tredje stunden ligger jag i min säng och gråter för det enda jag vill är att åka tillbaka till SSN. Men det vill jag ju egentligen inte. Klart det hade varit najs, men hur mycket skulle det ge mig? Att vara inlåst i en stad som är så kriminell att vi inte ens fick åka Matatu, även om vi gjorde det mycket ändå oops. Fan jag saknar det. 

Hur som helst behöver jag nåt nytt. Någon jag kan gräva ner mig i, något att jobba mot, något som tar mig bort från Sverige. 

Även om jag vill det eller ej så är Kenya-året över. Året på SSN är för min del över. Och fyfan vad ont det gör att skriva den meningen. Jag vill inte men jag måste försöka se det bra i min situation just nu. Jag har enormt mycket frihet. Jag har ett jobb (så jag slipper spendera min tid gråtandes i min säng). Jag har upplevelser med mig i bagaget. Jag har börjat. 

Året på SSN är det bästa jag gjort i hela mitt liv. Det var värt varenda sekund av tjatande på mamma och pappa. Det var värt alla timmar framför datorn som jag lästa om det. Det var värt allt.

Året har givit mig massor, men inte riktigt det jag trodde. Jag har blivit mer mogen. Jag har fått se så otroligt mycket. Jag har slutat bry mig vad folk som jag inte bryr mig om tycker om mig. Jag har börjat tänka helt annorlunda, reagera på helt andra saker och på saker jag reagerade på för ett år sen också. Jag har haft jävligt roligt. Bockat av massor av saker på min bucket list. Levt life! Nu är väl mitt mission att lära sig leva life i Sverige också, eller så jobbar jag bara häcken av mig så jag så snart som möjligt kan göra något roligare med mitt liv. 

Ikväll stängs också min ssn-mail ner, det känns ju också lite sådär, nej det suger och jag hata det. 

Det blev ett långt sista inlägg och än är det inte riktigt klart. Känns lite tråkigt att släppa min lilla blogg. Jag höll i, det är jag fan stolt över. Och jag är glad över det också för det är guld för mig själv. Hit kan jag ju gå om jag vill tillbaka till Kenya lite på låtsas någon gång, och jag har redan läst igenom typ allt flera gånger om. Jag är ledsen mest hela tiden just nu och mycket suger. Men jag är så otroligt jävla lycklig för att det hände, jag att jag åkte, för att jag fått träffa alla de fina människor som jag fått göra, fått uppleva allt. TACK

För en sista gång: Lala Salama! 

För nu ska jag gå och lägga mig, eller så går jag ut på en liten promenad, har inte riktigt bestämt mig än. 

Kwaheri, mitt älskade år i Kenya

Sista veckan i Kenya

Hej!

Sista veckan i Kenya har varit händelserik och omtumlande, här är ett axplock från veckan som gått.

Förra helgen, alltså sista vanliga helgen åkte en litet gäng på en sista safari i Nakuru.Vi var totalt 6 personer så vi fick plats i den lilla gröna bussen vilket var najs för den kan man öppna taket på. Vi såg tyvärr inte särskilt mycket djur men någon noshörning här och där, badande bufflar och massa flamingos bjöds det på. 

 

I måndags hade jag mitt sista kemiprov NÅGONSIN!! Tänk, jag är helt klar med helvetesämnet för alltid, jag är så lycklig. I alla fall betydde det också att jag var klar med allt i skolan, och därmed också klar med 2an, sjukt..

I onsdags åkte hela gymnasiet och boardingen på en sista camping. Vi åkte till det kallaste stället i hela Kenya, antagligen för att förbereda alla på Svea rike. Kvällen blev mysig med sång och snack vid elden och mina kläder luktar rök än. På torsdagen var det dags för en liten promenad aka löptur för mitt lag (elitlaget) (vet, jag platsar perfekt…). Under turen fick vi göra lite uppdrag såsom att bada i lera (jag, Maja och Tommy var de ända som gjorde det), eller att spräcka ballonger. Det var kul men det var riktigt kallt. På eftermiddagen var det dags för lite andra aktiviteter. De flesta tror jag spelade paint ball, man jag och några andra valde att åka Zipline! Det var ascoolt och väldigt roligt. Jag trodde att det skulle vara mer adrenalin-känsla men det var bara härligt och så så fint att kolla ut över dalen som man åkte över! Har tyvärr inga bilder från det, men Astrid har så kanske lägger upp senare i veckan.

Efter det åkte vi hem till internatet igen. Under bussresan hem råkade vi komma bakom en helvetes koriandertraktor. Trodde att jag skulle spy, men det gjorde jag inte :). På torsdag kväll drog jag och Ellen en sista gång till Masaimarknaden för att köpa lite presenter och så vidare och sen avslutade vi kvällen med middag på Art.

FREDAG!! Den stora dagen, i alla fall för treorna för de tog STUDENTEN!! Det var en helt magisk dag, även om jag inte var en av de lyckliga som fick sluta skolan. På lunchen var finaste Elmer och Julia toastmasters och de gjorde ett fantastiskt jobb. Det blev teambuilding för boardingvärdarna, sång från Ellen, Simon, Calle, Teo, Kim och Tommy, världsrekord i dabbing av Clara och tal från bästaste Filippa och mange. En riktigt bra lunch.

Sen blev det ett fyhelvetes gråtande i en klamring innan alla drog ut och förkrökade innan middagen. Vi stannade dock kvar på internatet för ett sista dopp i poolen, lite packning och chill. 

Och sen kom då middagen. Det var koriander i all mat så åt inte så mycket men middagen var ändå väldigt bra för den bestod av så mycket mer än bara mat. Exempelvis efterrätt och lambo. Olli, Joel och Emma gjorde dessutom ett väldigt bra jobb som toastmasters. Studentvideos visades upp, föräldrarna höll tal och allt var asbra. Efter middagen drog vi  iväg till Que Pasa för fest! Och det var askul. Alla var med och det var en av de roligaste kvällarna i mitt liv. Wow. Jag och Johanna drog också vidare till en hemmafest i Karen och fortsatte festen där tills att vi kom hem igen vid 4-tiden. 

I lördags vaknade alla upp och vissa mådde bättre än andra kan man väl säga. Vi tog en sista fika på art och sen var det också dags att packa. Det sög att säga hejdå till alla och jag tog med säkerhet priset som årets lipsill. Runt nio på kvällen började jag packa på riktigt och sen var det bara några timmar kvar tills man skulle säga hejdå till resten av internatet dvs Tilan, Carmen, Hillevi och Joel. 

Och nu är det måndag och jag sitter i lägenheten i Lerum. Är sextusen-någonting från det jag kallat hem i 10 månader och jag vill inget mer än att åka tillbaka. Fuck vad jobbigt detta är. Vi får väl se vad som händer med bloggisen, kanske skriver jag mer, kanske inte. Tills vidare, lev life och ha det bäst. 

Upp