NathaliePettersson

Mount Kenya - dag 4 och 5

''Varför gör jag det här? -För att någonstans innerst inne tror jag att det kanske kan vara värt det''

''Är det värt det? -Det är så jävla värt det''

Dag fyra på berget var den jobbigaste, den stoltaste och den vackraste dagen i mitt liv. Klockan ringde kl 01 mitt i natten och vi var trötta och kalla. Jag mådde illa redan när vi vaknade och trots att jag kvällen innan varit riktigt taggad inför gröten vi nu fick innan vandringen mot toppen fick jag kväljningar av att bara se den. Att jag fick i mig en halv sked är helt otroligt. Vi klädde på oss, jag klädde på mig alla kläder jag hade med mig och efter att vi räknat oss började den fyra timmars långa vandringen mot toppen. 

Det började bra, helt okej när man fick upp flåset innan uppförsbackarna började, vi trampade på, framåt uppåt. Pausade då och då för att dricka vatten, men inte för länge för då blev det iskallt. Tankarna under vandringen gick på superfart. Man tänkte på låttexter såsom Lalehs ''Goliat'', ''On my way'' från björnbröder, ''I´m on top of the world'' och ''smile''. Man tänkte på varför i hela världen man utsätter sig för det här, och man tänkte på hur värt det skulle bli när man äntligen kom upp till toppen. Man stannade för att kolla på utsikten neråt som lystes upp av en ljusslinga som skapades av människorna längre ner för att därefter få ur sig ''Jag måste spy''. 

Vi var många som mådde dåligt på vägen upp, vi var flera som spydde, och vi alla var sånna krigare som under inga omständigheter slutade trampa. Man visste att det skulle vara jobbigt, kallt och svinigt, men man visste inte hur (förlåt mitt ordval) jävla skit dåligt man skulle må. Men det är bra, detta har gjort mig så mycket starkare mentalt, att spy har normaliserats och är inte alls en så stor grej längre. Det kommer alltså alltid bra saker ur det mesta, även om det är negativt då det väl är.

Efter fyra timmars uppförsbacke, 900 höjdmeter, två spyor från min sida, några tårar och många leenden på grund av den vackra utsikten kom vi äntligen upp till toppen! Vet inte varför jag lägger en så stor värdering i att bestiga ett berg, kanske på grund av att berg används i så många metaforer, men detta är mitt stoltaste ögonblick i hela mitt liv. Och det var så jävla värt allting. Vi kom upp lite försent för att se hela början av soluppgången men kunde njuta av den då vi klättrade upp för de sista meterna. 4985 meter över havet. Där uppe var jag och alla andra kämpar som lyckades ta sig upp. När vi kom upp såg man allt, hela världen kändes det som. Man var högt över molnen och långt bort i fjärran såg man Kilimanjaros fantastiska siluett. När solen kröp fram över molnen såg man också hur branta de backarna var vi precis tagit oss upp för, och hur otroligt allt var. Eufori, ett ord som beskriver känslan i magen då man tagit sig upp för den störta utmaningen någonsin. Jag är så fruktansvärt extremt super stolt över alla kämpar som var med oss denna natten, och jag har hittat nya förebilder i varenda människa som var med. Alla överträffade sig själva till tusen och lät inget hindra en, det var så många spärrar som bröts denna dagen såsom höjdskräck, andningssvårigheter och bristande självförtroende om man skulle klara det eller inte. En människa klarar så mycket mer än vad man tror, du klarar så mycket mer än vad du tror!

Här nedan ser ni Kilimanjaro, Afrikas högsta berg.

Efter att vi njutit avd en vackra soluppgången var det dags att gå ner, ner och mera ner. Och vi började ännu en gång gå, och denna gånen gick det neråt. När vi efter ännu några timmar tagit oss tillbaka till campet hade illamåendet hos mig släppt ganska mycket, vilket var hur skönt som helst. Och trots att ens kropp hade ont här och där så var jag så glad. Efter en liten frukost packade vi ihop våra saker för att gå igen, denna gången ända ner till första campet vilket betydde några timmars vandring till. Där trampade vi på, sist och långsamt, pratade och skrattade. Denna vandringen var mysig, för varje steg man tog kom man längre ner och höjden hade inte längre någon makt över ens mående, man mådde asbra. I magen fanns ju den där obeskrivliga känslan om att man faktiskt klarade det och att man klarar vad som helst. När vi kom fram fick vi te och popkorn och det hade aldrig smakat bättre efter en lång dag utan nästan någon energi alls för många av oss. Gänget bestämde sig dessutom för att vi inatt skulle sova i tält. Vi kan ju inte bestiga Mount Kenya utan att sova i tält åtminstone en natt. Jag sov tätt tillsammans med Alexandra, Lovisa och Julia och i tältet bredvid oss hade vi Astrid, Ida och Kim vilket kändes tryggt. 

Som stockar somnade vi alla redan runt åtta. Det blev tyvärr inte en sån där fridfull tältnatt man kan föreställa sig, jag vaknade flera gånger av bla illamående och kylan, men vad gjorde det? Imorgon skulle vi ju bara gå en kort promenad innan vi skulle sätta oss i bussarna hem till internatet. Och som jag sa så det var, dagen därpå packade vi ihop oss, tackade så hjärtligt världens bästa bärare som burit vår packning dessa dagar (de coolaste människorna jag träffat, supermänniskor verkligen) och gick den sista lilla biten tillbaka till gaten där allt började. 

Jag är så stolt, så nöjd, så imponerad, så tacksam och så lycklig för denna resan. Detta äventyret kommer jag för alltid att komma ihåg. Det som var en så stor utmaning för oss, för mig, och att vi klarade det bevisar bara att vi klarar allt! 

Kwaheri!

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas