NathaliePettersson

Fältstudievecka i Ol Pejeta

Jambo Rafiki!

Denna veckan har varit så rolig, givande, och underbar! Den har satt igång många tankar och även givit mig viktiga konversationer med mina kamrater. Veckan har bjudit på skratt, tårar, hopplöshet, hopp, och mycket mycket glädje! 

Tidigt i måndags åkte alla Natur tvåor och treor till ett conservency som heter Ol Pejeta som ligger i Laikipia County ungefär 5 timmar bort, bortom Mount Kenya. I Ol Pejeta jobbar de väldigt mycket med bevarande av djuren och naturen och har bland annat fokus på conservation för noshörningar och schimpanser. De har ett arbete för att utöka populationen svarta noshörningar och har efter lyckade insatser den mest individtäta parken i hela Östafrika. De har också de tre sista northern white rhinos som finns i hela världen och ett stort projekt i att försöka få arten att överleva till ännu en generation. Dessutom är det endast här i hela Kenya som man kan se schimpanser då de hjälper schimpanser som på olika sätt hamnat illa och har gett dem ett bättre liv.

Detta var min vecka

 

Måndag

Som vanligt åkte vi tidigt på morgonen och kom fram till första campet runt 12-tiden då vi åt lunch och packade in packningen i tälten. Detta campet var nästan som en lodge så man sov i stora ''hustält'' som hade våningssängar som man sov i. De erbjöd även myror och väldigt stora spindlar som man fick sova med, väldigt mysigt. Efter att vi landat bytte vi om för eftermiddagsaktiviteter på campet. På schemat stod klättring, cykling och utövande av wildlife egenskaper. Det sistnämnda innebar att man i sin grupp gick med en Maasai som berättade lite om att jaga och göra upp eld och sedan fick vi testa på att skjuta spjut och pilbåge samt se på när Maasaien gjorde upp eld med pinnar i elefant bajs. Roligast av detta tyckte jag var pilbågen helt klart, kanske för att jag var en av de få som lyckades sätta målet en gång (stolt tjej haha). När vi cyklade så cyklade vi med mountainbikes i en bana som bestod av några hinder. Vi fick testa banan några gånger och sedan var det dags att ta tid. Det var väldigt roligt. Det sista min grupp gjorde på dagen var att klättra och egentligen var jag väldigt otaggad innan vi började då jag var jättetrött från cyklingen och ville bara snabbt upp en gång till toppen och sedan chilla. Så blev det dock inte och efter slit och vilja kom jag till och med upp på den svåraste banan. Detta var helt klart dagens höjdpunkt haha (ännu en gång, sjukt stolt tjej haha). Till middag serverades väldigt god hamburgare och efter det avslutades kvällen tidigt vid en lägereld innan vi tidigt gick och la oss. 

 

Tisdag

05:30 var det frukost, och då skulle vi ha packat ihop våra saker för att klockan sex ge oss av till nästa camp, som låg inne i parken! Idag gjorde vi väldigt mycket och det var het klart den mest händelserika dagen på veckan. Först skulle vi ha åkt till schimpansstället men innan dess träffade vi på några noshörningar några meter från safaribussarna. Dessutom var det en alldeles underbar soluppgång som steg upp över Mt Kenyas topp långt borta i skyn. 

Väl hos schimpanserna fick vi städa en av deras utomhusbur och sedan fick vi se på när de fick frukost. De berättade om sitt arbete, hur de tar hand om aporna som kanske gått igenom svåra traumatiska upplevelser samt om hur smarta dessa djur är. En mycket häftig upplevelse. 

Efter besöket hos aporna fick vi en kort gamedrive till huvudkontoret där vår första föreläsning väntade. Eftersom jag inte går Wildlife var jag inte tvungen att lyssna på dessa föreläsningar av den anledningen att jag inte kommer ha prov på det, men trots en mycket monoton uppläsning av faktan var det ganska intressant ändå. Vi åkte tillbaka till campet och fick i oss lunch, därefter väntade några av det mest otroliga mötena jag någonsin upplevt. Vi åkte till stället där de har de sista Northern white Rhinos för att göra diverse saker. Först fick vi en guidad tur i ett litet rum som speglade Ol Pejeta och dess arbete. Sedan fick vi träffa en noshörning! Denna svarta noshörningen heter Baracka och tas hand om speciellt eftersom han på grund av olika anledningar är helt blind och skulle inte klara sig själv ute i den vilda. Skötaren som hängde med oss ropade på honom och som om ingenting kom noshörningen när han hörde sitt namn. Det var riktigt imponerade! Vi fick mata Baracka och även klappa honom om man vågade. 

När vi matat och träffat Baracka gick vi vidare till nästa noshörning, och denna gången Sudan. Den sista manliga northern white rhino. I hela vida världen. Detta mötet och vad de berättade för oss satte spår i mig som jag tänker mycket på, hur sjukt det är. Vad skulle jag tänka om jag var i Sudans situation...

Mocka skit var det som vi fick göra härnäst, men inte vilket skit som helst, skit från de tre sista northern white rhinos! Och det var så mycket! Men lite coolt ändå att kunna säga att man mockat noshörningsskit. Under behandlingen av bajset fick vi också se en av the small five! En liten skalbagge som har ett horn som ser ut som en liten skolbaggenoshörning, ni vet sånna som är med i lejonkungen. 

Som jag sa var denna dagen väldigt händelserik och innehöll förutom det jag redan berättat om mycket gamedrive och många djur. Och på kvällen, precis innan solen gick ner fick vi se dem, två stycken geparder som tog sig en promenad i det fina kvällsljuset. Ännu en häftig upplevelse!

När vi kom hem till middag möttes vi dessutom av elefanter! Bara några meter från våra tält!

 

 

Onsdag

Idag fick vi sova lite mer eftersom vi till skillnad från dagen innan inte skulle göra så värt mycket. Detta var en dag som innehöll mycket föreläsningar och inte så mycket praktiskt. Dock bjöd parken på väldigt fina glimtar ändå. Vi fick även idag besök av elefanter! Och denna gången var de nära och många! En liten elefantfamilj som korsade den lilla floden som låg vi vårt camp. Där satt jag länge och bara förundrades av de underbar djuren, verkligen mitt favoritdjur på savannen. 

En liten längre gamedrive blev det också då vi skulle få se på en av parkens korridorer som ger möjlighet för djuren att vandra ut och in ur parken. Vi fick veta varför korridorerna var utformade så som de var så att alla djur utom noshörningar skulle kunna gå igenom den. Varför inte noshörningarna ska kunna passera är dels för att deras arbete med att bevara arterna och för att det är mycket enklare för tjuvskyttar att skjuta en noshörning som inte går inne i en skyddad park, dessutom har de koll på alla noshörningar i parken om någonting skulle hända. På vägen tillbaka till campet från korridoren fick vi också syn på ännu några katter! Lejon! Ååh vad lejon är coola! 

På onsdagskvällen var det dags för något som många sätt fram emot, natt-gamedrive! Dock så uppfylldes inte riktigt våra förhoppningar då vi knappt såg mer än en hare. Men nu har man provat på att åka på savarin på natten också. 

 

 

Torsdag

På morgonen lämnade vi campet inne i parken eftersom idag var vår sista dag som spenderades inne i parken. Idag fick vi besöka några boskapsskötare och se på när kossor skulle tvättas för att de inte skulle få olika sjukdomar. Denna händelse upprörde många och många reagerade. Jag tyckte det var lite jobbig att se, och gick undan en bit. Detta var för att de kossorna vi fick se inte var vana och skötarna fick tvinga in dem i den trånga gången till duschen. Det blev en konstig situation som slutade i att vi fick be om ursäkt för några kommentarer. Denna händelse väckte också många tankar och känslor inom mig. 

Efter att vi träffat kossorna fick vi också se en bomas, vilket är en bus för boskap där de är under natten och ska tydligen vara bra för massa saker. Det ska göra gräset bättre och skydda kossorna från predatorer under natten. 

Idag fick vi även göra något som jag länga drömt om! Vi fick stå på ekvatorn! Mitt på jorden, med ena foten på norra halvklotet och andra foten på södra.

När vi fått ännu en liten föreläsning var arbetet inne i parken klart, nu skulle vi ut och vidare till en skola! Denna skola låg väldigt nära första campet som vi även skulle sova på sista natten så efter lunch promenerade vi bort till skolan. Väl där fick vi undervisa lite, det vill säga leka med barnen, vi fick även bygga nya skolbänkar och måla blackboards. Jag, Carmen och Alexandra bestämde oss snabbt för att vi ska bygga en bänk och sysselsatte oss med den hela eftermiddagen. Det sista vi gjorde på skolan var att vara med på en samling, de sjöng och dansade för oss och vi sjöng och dansade för dem. Som avslutning körde vi alla tillsammans smågrodorna och det var så härligt. 

 

Fredag

Sista dagen på veckan och idag hade vi bara förmiddagen på oss innan vi skulle åka hem. Vi fick besöka skolan igen på förmiddagen och bygga klart våran bänk och säga hejdå till de fina barnen. Sedan var det bar att packa ihop och påbörja resan hem till Nairobi. Och detta var min vecka, en alldeles jättebra vecka som jag kommer komma ihåg länge!

En upplevelserik, tankerik och givande vecka! Jag är så så nöjd. 

Kwaheri!

Mot nya äventyr!

Jambo!

Just nu sitter jag i giraff och försöker plugga fysik, går sådär måste jag säga... Men men jag har några veckor kvar innan kursprov så förhoppningsvis ordnar det till sig tillslut. När vi i Måndags kom hem från Mount Kenya tog vi det inte direkt lugnt. På kvällen drog vi till Art för att fira och dagen efter blev det massa plugg eftersom vi skulle ha grammatikprov i onsdags. Efter tre skoldagar kändes det som lov ännu en gång eftersom vi ska iväg imorgon igen! För att fira detta lite grann hade världens bästa Alexandra köpt chips, guacamole ingredienser och massa grönsaker! Tillsammans med ett härligt gäng förvandlade vi biblioteket till en biosalong och såg på ''På spåret'' samtidigt som vi gottade oss i snackset. Jag har inte riktigt varit ett fan av på spåret i mitt liv, men tillsammans med de fina vännerna och roliga deltagare så blev det riktigt mysigt. Resten av kvällen sov jag till en film tillsammans med Ida, åt upp andras kakor som de lämnat i elevköket och som tack för dem städade vi i köket efter de som bakat kakorna. Dessutom hann jag och Ida med lite skitsnack med bästa boardingvärden Tilan innan vi gick och la oss. I lördags gick vi på dagen en promenad och fick se lite nya delar av Nairobi vilket vi alla som var med på trippen tyckte blev lyckat! På kvällen gick vi för första gången på bio på Junction och självklart såg vi Fifty Shades Darker och den överträffade faktiskt allas förväntningar. Jag tyckte den var mycket bättre än den första filmen! Idag har jag mest tagit det lugnt och försökt att plugga, vi gick till Junction en snabbis förut för att köpa grejer till nästa vecka för imorgon åker vi iväg igen!

Imorgon börjar nämligen årets fältstudievecka vilket betyder att alla som går någon av East African kurserna här fördjupar sig i kurserna. East African Wildlife ska till Ol Pejeta, East African Development ska till Kisumu och Model UN stannar här för att vara med i ett stort FN rollspel på självaste FN högkvarteret som finns i Nairobi. Jag går ju ingen av dessa kurserna men eftersom jag går natur får jag hänga med till Ol Pejeta tillsammans med resten av min klass och natur treorna. Jag vet verkligen inte alls vad vi ska göra under denna veckan, dels eftersom jag inte går kursen och dels för att informationen här på SSN alltid är lite bristande. Så jag får helt enkelt se vad som väntar mig nästa vecka! Jag vet att det blir lite tält och lite inte tält, antagligen får jag bekanta mig med hålen igen men har vi tur så kanske man kan hitta en dusch. Jag hoppas att vi kommer få se djur och jag tror att vi ska se en av de tre sista Northen White Rhino vilket ska bli coolt. 

Vi åker härifrån imorgon tidigt på morgonen och kommer hem någon gång på fredag! Tills dess får ni ha det så bra, kram!

Mount Kenya - dag 4 och 5

''Varför gör jag det här? -För att någonstans innerst inne tror jag att det kanske kan vara värt det''

''Är det värt det? -Det är så jävla värt det''

Dag fyra på berget var den jobbigaste, den stoltaste och den vackraste dagen i mitt liv. Klockan ringde kl 01 mitt i natten och vi var trötta och kalla. Jag mådde illa redan när vi vaknade och trots att jag kvällen innan varit riktigt taggad inför gröten vi nu fick innan vandringen mot toppen fick jag kväljningar av att bara se den. Att jag fick i mig en halv sked är helt otroligt. Vi klädde på oss, jag klädde på mig alla kläder jag hade med mig och efter att vi räknat oss började den fyra timmars långa vandringen mot toppen. 

Det började bra, helt okej när man fick upp flåset innan uppförsbackarna började, vi trampade på, framåt uppåt. Pausade då och då för att dricka vatten, men inte för länge för då blev det iskallt. Tankarna under vandringen gick på superfart. Man tänkte på låttexter såsom Lalehs ''Goliat'', ''On my way'' från björnbröder, ''I´m on top of the world'' och ''smile''. Man tänkte på varför i hela världen man utsätter sig för det här, och man tänkte på hur värt det skulle bli när man äntligen kom upp till toppen. Man stannade för att kolla på utsikten neråt som lystes upp av en ljusslinga som skapades av människorna längre ner för att därefter få ur sig ''Jag måste spy''. 

Vi var många som mådde dåligt på vägen upp, vi var flera som spydde, och vi alla var sånna krigare som under inga omständigheter slutade trampa. Man visste att det skulle vara jobbigt, kallt och svinigt, men man visste inte hur (förlåt mitt ordval) jävla skit dåligt man skulle må. Men det är bra, detta har gjort mig så mycket starkare mentalt, att spy har normaliserats och är inte alls en så stor grej längre. Det kommer alltså alltid bra saker ur det mesta, även om det är negativt då det väl är.

Efter fyra timmars uppförsbacke, 900 höjdmeter, två spyor från min sida, några tårar och många leenden på grund av den vackra utsikten kom vi äntligen upp till toppen! Vet inte varför jag lägger en så stor värdering i att bestiga ett berg, kanske på grund av att berg används i så många metaforer, men detta är mitt stoltaste ögonblick i hela mitt liv. Och det var så jävla värt allting. Vi kom upp lite försent för att se hela början av soluppgången men kunde njuta av den då vi klättrade upp för de sista meterna. 4985 meter över havet. Där uppe var jag och alla andra kämpar som lyckades ta sig upp. När vi kom upp såg man allt, hela världen kändes det som. Man var högt över molnen och långt bort i fjärran såg man Kilimanjaros fantastiska siluett. När solen kröp fram över molnen såg man också hur branta de backarna var vi precis tagit oss upp för, och hur otroligt allt var. Eufori, ett ord som beskriver känslan i magen då man tagit sig upp för den störta utmaningen någonsin. Jag är så fruktansvärt extremt super stolt över alla kämpar som var med oss denna natten, och jag har hittat nya förebilder i varenda människa som var med. Alla överträffade sig själva till tusen och lät inget hindra en, det var så många spärrar som bröts denna dagen såsom höjdskräck, andningssvårigheter och bristande självförtroende om man skulle klara det eller inte. En människa klarar så mycket mer än vad man tror, du klarar så mycket mer än vad du tror!

Här nedan ser ni Kilimanjaro, Afrikas högsta berg.

Efter att vi njutit avd en vackra soluppgången var det dags att gå ner, ner och mera ner. Och vi började ännu en gång gå, och denna gånen gick det neråt. När vi efter ännu några timmar tagit oss tillbaka till campet hade illamåendet hos mig släppt ganska mycket, vilket var hur skönt som helst. Och trots att ens kropp hade ont här och där så var jag så glad. Efter en liten frukost packade vi ihop våra saker för att gå igen, denna gången ända ner till första campet vilket betydde några timmars vandring till. Där trampade vi på, sist och långsamt, pratade och skrattade. Denna vandringen var mysig, för varje steg man tog kom man längre ner och höjden hade inte längre någon makt över ens mående, man mådde asbra. I magen fanns ju den där obeskrivliga känslan om att man faktiskt klarade det och att man klarar vad som helst. När vi kom fram fick vi te och popkorn och det hade aldrig smakat bättre efter en lång dag utan nästan någon energi alls för många av oss. Gänget bestämde sig dessutom för att vi inatt skulle sova i tält. Vi kan ju inte bestiga Mount Kenya utan att sova i tält åtminstone en natt. Jag sov tätt tillsammans med Alexandra, Lovisa och Julia och i tältet bredvid oss hade vi Astrid, Ida och Kim vilket kändes tryggt. 

Som stockar somnade vi alla redan runt åtta. Det blev tyvärr inte en sån där fridfull tältnatt man kan föreställa sig, jag vaknade flera gånger av bla illamående och kylan, men vad gjorde det? Imorgon skulle vi ju bara gå en kort promenad innan vi skulle sätta oss i bussarna hem till internatet. Och som jag sa så det var, dagen därpå packade vi ihop oss, tackade så hjärtligt världens bästa bärare som burit vår packning dessa dagar (de coolaste människorna jag träffat, supermänniskor verkligen) och gick den sista lilla biten tillbaka till gaten där allt började. 

Jag är så stolt, så nöjd, så imponerad, så tacksam och så lycklig för denna resan. Detta äventyret kommer jag för alltid att komma ihåg. Det som var en så stor utmaning för oss, för mig, och att vi klarade det bevisar bara att vi klarar allt! 

Kwaheri!

Mount Kenya - dag 3

Hej!

Här är dag nummer tre på berget:

Dag tre på berget vaknade jag upp, och jag frös. Nu började det bli kallt. På riktigt. Trots att kylan stack i kinderna gick jag, Nathalie och Alexandra upp redan innan solen hunnit upp över bergskanten för att fota lite i den fina ljuset som solen bjöd på. Sedan fick vi sällskap av flera andra, och alla fick fina bilder. Efter frukost tog vi det ganska lugnt, jag la mig en stund i min sovsäck och andra värmde sig i solen. Idag var det nämligen en vilodag för att acklimatisera kroppen för den höga höjden. Nu kände många av att vi var på såpass hög höjd som vi faktiskt var och många hade spytt under natten, nästan alla hade huvudverk och flera mådde illa, alltså satt det inte helt fel med en vilodag. Vilodag uppe på ett berg betyder dock inte att man ligger och vilar, utan en kortare promenad på en timme skulle vi vandra. Vår destination var en sjö där några galningar faktiskt vågade hoppa i för att svalka sig, jag gjorde ett bra val att inte bada kände jag när man kände hur kallt vattnet var mot fingertopparna. Det skulle nog inte ens gå att få i mig där om jag så fick en stoor summa pengar. Men de som badade var nöjda och jag måste hålla med om att det är ganska coolt att kunna säga att man badat på mount Kenya. 

Efter att galningarna hade badat och vår dagliga lunch bestående av torra mackor hade slunkit ner i våra magar fick vi en kort undervisningsstund av guiderna om berget vilket inte var det mest intressanta jag lyssnat på tyvärr. Efter det fick man välja om man antingen vill stanna och chilla eller gå runt sjön och självklart valde vi att gå runt. Vi satt innan och diskuterade om hur långt det kunde vara runt och än idag har jag inget svar, gissningarna låg från 400m till 2000m och inom det intervallet är vi nog ganska säkra på. I alla fall gick vi bara hemåt till campet efter att vi gått runt sjön och därefter spenderades resten av vilodagen med det som var tänkt, vila. Tidigt på kvällen kröp vi alla ner i våra sovsäckar och nervositeten bara växte då man visste att vi samma natt skulle gå upp kl 1 för att vid 2 börja vandra upp för vårt mål, Kenyas toppar!

 

Kwaheri! 

Mount Kenya - dag 2

Hej!

Dag 2 på berget det var och jag vaknade upp glad och taggad för dagen. Jag hade otroligt nog sovit väldigt bra denna natten, dvs bara vaknar några få gånger och inte fryst alls som jag brukar. Tack för tipset med kläder i sovsäcken!! Även om jag hade uppfattningen om en lugn och skön natt så frågade mina fina vänner när jag vaknade ''Nathalie, vad var det som hände?'' för tydligen hade jag skrikit rakt ut i sömnen och antagligen drömt något obehagligt, tur att man har minne som en guldfisk och inte kommer ihåg den delen av natten.

Taggade och redo för dagens vandring, hela gänget!

Dag två skulle bli mycket tuffare än dag ett. Så på frukost laddade vi upp med bönor, french toast och  rostmacka. Jag gjorde mig även en varmakoppen att smutta på för att dels få lite mer energi och för att värma sig i den kyliga morgonsolen. Frukosten denna dagen kändes helst okej, till och med god under omständigheterna, men dag fem hade man tyvärr tröttnat ganska rejält på den. Som sagt skulle det bli mycket jobbigare idag då vi skulle gå lite mer en en mil och stiga 1200 höjdmeter för att komma upp till Maskiners camp som var beläget 4300möh. Alltså blev det mycket uppförsbacke idag, och många timmars vandring, men härligt var det! Först gick vi in i skogen på riktigt och fick uppleva riktig skog, och desto höre upp vi kom, desto vackrare blev utsikten. Efter inte alltför lång tid vandrade vi förbi trädgränsen och in i nästa klimatzon. Här byttes de höga träden ut mot buskar som senare byttes ut mot små växter som bestod av vattensamlande blad. Det var häftigt att se hur naturen förändrades i takt med att förhållandena förändrades. En lärare hade innan talat mycket om vilken stor naturupplevelse det är att få vandra upp genom de olika zonerna, vilket jag inte tyckt låtit så extremt lockande eller fascinerande, men det var exakt så häftigt som denne lärare beskrivit det! Ja, jag börjar inse att livet som naturare faktiskt är mitt naturliga habitat, trots att det tar emot att erkänna det. I vilket fall som helst trampade vi på, och framåt gick det, och uppåt gick det, vi tog oss alltså vidare och det gick bra. Vissa började få problem med höjden from av illamående och huvudverk men än så länge var jag skonad och tyckte livet var mer än okej. Efter busklandskapet började det bli mer sten och snart glimtade man Mount Kenyas toppar från där vi gick och motivationen blev bara större och större, och tanken på att ta sig upp till toppen växte och nervositeten började komma. Efter att fyllt våra vattenflaskor i en bäck med rinnande glaciärvatten (som vi naturligtvis blandade med de klorsmakande vattenreningstabletterna för att slippa få i oss diverse bakterier och amöbor) kom vi snart fram till campet där vi skulle bo två nätter. Jag hade turen (igen) att fåsova inomhus i stuga, tillsammans med sextio andra, så det var alltså inte få många som sov i tält på detta campet. Efter en mycket vacker solnedgång och lite mat gick vi och la oss och jag somnade som en stock med trötta ben men ett leende på läpparna. 

.

Mount Kenya - dag 1

Jambo Rafiki!

För några dagar sedan kom jag hem från det jobbigaste, häftigaste och sjukaste äventyret någonsin! Jag har under fem dagar levt ute i vildmarken med endast hål som badrum, inga duschar, ingen tillgång till rent vatten men tillsammans med världens bästa människor! Vi har bestigit Kenyas högsta berg och Afrikas näst högsta berg och har tagit oss upp 4985 m över havet. 

Jag tänker att jag delar upp denna resan i de dagarna som vi var borta, så här är dag ett.

Tidigt på torsdagsmorgonen lämnade vi internatet, el, vatten och riktiga toalettet för vildmarken på Mount Kenyas. Det tog ca 4,5 h för att komma fram till gaten till parken där vi lastade av bussarna och åt lunch. Lunchen bestod varje dag av två (superduper torra) frallor med ost, gurka och tomat, men ibland också hade någon ''turen'' att få skinka, tomat och jordgubbssylt. Dessutom innehöll lunchen en juice och ibland något snack såsom choklad eller chips. 

Efter att vi hade fått mat i våra magar, vatten påfyllt och renat med vattenreningstabletter, tejp på skadade fötter och knän var vi redo. Redo för vandrig nummer 1. Första dagen gick vi inte så långt, 400 höjdmeter och runt milen trampade vi på innan vi kom fram till base camp 1 vid namn Metcamp som ligger 3048 möh. Vandringen upp var inte den vackraste då det var byggarbetare och dess markiner runt varje krön men i takt med att vi kom högre upp blev utsikten vakrare och vackrare. Ibland kunde man också skymta bergets toppar vilket dessutom gav motivation genom alla dagarna på berget. Jag skulle egentligen sovit i tält första natten men eftersom en snäll Sofie väldigt gärna ville byta från sin stugplats fick jag sova inomhus! Dock var det inte så mycket varmare i stugorna som i tälten men tak över huvudet och vindskydd gör alltid sitt. 

Vi åt vår första måltid som lagades av våra fantastiska kungar till kockar vi hade med oss till resan, dock så var grytan som vi fick drängt i koriander så för alla oss koriander-hatare blev middagen lite svår att svälja. Många gjorde nudlar istället och åt det. Vad som förvånade de flesta tror jag var att det blev super kallt, redan första kvällen, jag är säker på att det var under nollen och jag överdriver ju aldrig om hur kallt det är osv. I vilket fall som helst värmde vi upp oss vid kökets varma grytor tillsammans med ledaren Al, hans ostämda gitarr och våra underbart ljuva (eller inte så ljuva) röster. 

Dag ett gick väldigt bra, ingen påverkan från höjden och kände mig allmänt taggad på det som låg framför oss. Tidigt gick vi och la oss eftersom vi dagen efter skulle gå betydligt högre och längre. 

 

En helg full av aktiviteter!

Hejsan hoppsan! 

Nu det senaste har jag ju bara bloggat om helgerna och om resor som vi gör, och även om vardagarna också är väldigt bra på sina sätt så tänker jag nu berätta om ännu en helg!

I fredags åkte nämligen en redigt gäng från fotbollslaget med bussarna till ett ställe mitt ute i ingenstans (menar verkligen det jag säger, tappade servicen två timmar innan vi kom dit) som heter Turi och ligger typ mer inåt i landet. Där skulle vi spela match mot skolan St. Andrews som är en ''Top International Christian Boarding school'' med ofattbart många regler och en extremt stor tomt. I alla fall kom vi dit, efter 4-5 timmars bussresa, och då var det dags för mat. Maten var väl tyvärr inte den godaste jag ätit, särklit inte nu när vår nya kock höjt standarden några steg, men lite fick man i sig så man fick lite energi inför morgondagen. Vi sov i ett klassrum som låg i samma hus som en idrottshall!! Kan vi fösta vilken cupkänsla att få sova i klassrum, på madrasser, med bästa fotbollslaget! När vi kom dit fick vi också höra våra regler som vi hade under vår vistelse på skolan. Johnny (idrottlärare) eller Johna (chaufför) var alltid, vart vi en gick, tvungna att gå med, och bara det säger väl hur stränga regler de hade på skolan. På kvällen var det lekar i kyrkan som gällde och efter att vi tröttnat (även fast jag tyckte det var askul hahah) så drog ett gäng och spelade fotboll och basket i idrottshallen. På tal om hänget i kyrkan så tyckte jag som sagt att det var kul, det var helt galet konstigt och alla ungdomar från skolan gick verkligen all in och tog allt jätteseriöst. Och trots att jag tyckte det var kul, så kan jag inte förstå, detta var liksom vad dessa ungdomar, i samma ålder som jag, gjorde på deras fredagskvällar, varje fredag. Visst jag har också hängt i kyrkan en del i mitt liv men det var verkligen så extremt annorlunda från internatet här, dessa ungdomarna är liksom grounded på heltid och vi sitter här och klagar över våra regler.

 

Efter en god natt sömn (minus god; det var svinkallt) steg vi upp, åt frukost, och sedan var det dags för det vi faktiskt kom dit för. Att spela fotboll! Detta var en otroligt målrik match faktiskt, i alla fall från SSN:s sida. Laget spelade jättebra och hem kom vi med en vinst, 6-0 till oss!! En väldigt bra match, även om det inte var min bästa, så var det lagets bästa!

Efter matchen, bestämde någon att vi inte skulle duscha innan vi satte oss i bussarna för resan hem, som denna gången kom uppemot 7 timmar eftersom vi åkte förbi Nakuru National Park. Svettiga och glada lämnade vi i alla fall Turi och St. Andrews. Efter några timmar var många av oss inte lika glada längre och lite för mycket klagomål kom från lagets sida då vi skulle få en kort gamedrive på savannen. Jag känner liksom att det är hur coolt som helst att vi får en sån möjlighet som Johnny fixar, att få åka på safari, och då kan man liksom inte sitta och klaga. Men men, det är ju bara min åsikt. Efter lite Babian issues kom vi i alla fall in i parken för att hitta ett bra ställe att käka mat på. Vi kördes till en ascool plats med värsta utsikten -samt väldigt många babianer, och babian issue number two blev ett faktum. De tog en del av vår mat, samt våra gafflar så lunchen fick med plastknivar inne i bussen avnjutas. 

Sedan fortsatte färden och vi såg inte så jättemycket djur, vara vanliga impalas och zebror, och babianer såklart. Men jag tycker om sånt ändå, liksom skulle man se en zebra i Sverige skulle det vara på en hemsk djurpark och alla skulle tyckt det var ascoolt, och här är det bara något helt vanligt. När vi mot slutet av vår trip närmade oss så fick vi dock syn på något av helgens höjdpunkter! Lejon! En liten flock bestående av två lejonungar och några lejonhonor sågs gå från deras lunch till ett vattenhål. Visserligen var dom cirka 100 meter ifrån bussen, men lejon är alltid lejon! 

Resten av bussresan gick bra och vi kom faktiskt hem så jag, efter en super snabb dusch, hann med ut och fira världens bästa Johanna som fyllde 18!!! Urban Eatery stod på menyn och sedan, efter en välförtjänt och supergod middag, blev det utgång! Sedan avslutades kvällen med mys inne hos Johanna innan jag kröp tillbaka till mitt rum någon gång vid tre-tiden. 

På söndagen hade vi också massa planer! Jag gick upp tidigt för att sjunga för min fina roomie Alexandra som fyllde 17, efter det fick man i sig en söndagsfrukost som som vanligt bestod av pannkakor! Efter det hängde Alexandra med mig till Toi för att jag äntligen, inte en dag för sent eller så, skulle köpa ryggsäck till mount Kenya-resan som startar på Torsdag. Eftersom det var söndag var utbytet lite sämre än vanligt men en väska hittades och nu känns allt bra igen. Dessutom fyndade jag ett par skitsnygga linnebyxor som de till och med sydde upp så de passade för mina superkorta ben, för bara 100Kes extra! En väldigt bra Toi-runda helt enkelt. Jag och Alexandra upptäckte också hur man faktiskt ska shoppa på Toi. Man ska gå in i Toi-tunneln och där gå till vilken ''affär'' som helst och fråga efter det man vill ha, därpå kommer försäljaren ställa fram stolar till en för att sitta på och sedan komma med det man vill köpa. Praktiskt system som jag tycker vi borde anamma i Sverige också. 

När vi kom hem hann jag med en timme vid poolen för sedan skulle Jag, Alexandra, Astrid och Julia till ett barnhem i Riruta. De andra har varit där innan men detta var för mig första gången. Innan har jag bara varit på New life home - som är ett annat barnhem här i Nairobi - som är väldigt sponsrat och fungerar väldigt väldigt bra, men detta barnhemmet vi besökte idag var helt tvärtom. Det fanns barn i alla åldrar och de har verkligen ingenting. Det är så sjukt. Man har ju hört om dessa situationer men det är liksom som att man inte fattar förens man får se det, hela stället berörde mig nåt otroligt. Till exempel fanns det två sovsalar, en för killarna och en för tjejerna där många till och med fick dela säng för att det inte fanns tillräckligt, och deras tillhörigheter var uppspända i taket med myggnät. Och själv klagar man på ett litet internatrum... 

I alla fall så tycker dessa barn mycket om att dansa och de andra som varit där tidigare har dansat med dom innan, så det var det vi gjorde med dom helt enkelt. I början var det lie svårt att få dom att släppa loss men efter ett tag blev vi alla mer bekväma med varandra. Vi dansade och körde olika lekar ihop med musiken. Dansstop, hela havet stormar och limbo var bland annat det som lektes. Sedan har vi några stycken köpt en högtalare till barnhemmet som vi gav dom i slutet. Som tidigare sagts tycker dessa barn väldigt mycket om att dansa och förut har de spelat musik med sina mobilers knappt hörbara volym, men nu ska de kunna dansa till musik som de faktiskt hör. De blev jätteglada och började, så fort vi satte och i taxin för att åka hem, släppa loss på riktigt till musiken från deras nya högtalare. En hemsk men också otrolig och fantastisk upplevelse och jag vill gärna dit igen och dansa med barnen.

Söndags kvällen spenderades senare med plugg inför ett kemiprov jag hade i måndags, och det var min helg helt enkelt! Det blev ett långt inlägg denna gången, men jag gjorde också väldigt mycket denna helgen! Många bilder i detta inlägget har jag lånat från mina fina kompisar så stooor eloge till er! Ni är bäst! 

Om ett dygn är det bara några timmar kvar tills vi åker mot den stora stora utmaningen Mount Kenya och det känns sjukt, men innan dess ska jag packa och skriva ett matteprov. Vet inte när nästa gång jag skriver blir, kanske har jag varit uppe på Afrikas näst högst topp nästa gång vi ses. 

Nu ska jag sova, lala salama 

Kram på er!

Upp