NathaliePettersson

Kibera och Wale Wale

Hej

Igår var det min klass som tillsammans med ungdomar från en organisation som heter wale wale fick gå på promenad i Kibera. Östafrikas största slum. Där det bor mellan 400 000 och 1000 000 människor. Jag var mållös. 

Ända sedan en gick på högstadiet har min bild av Kibera varit ganska negativ. Jag har tyckt synd om människor som behövt bo där. Jag minns när jag gick i åttan och vi i engelskan såg på en video från Kibera. Det var en pojke som läste upp något diktliknande med den återkommande frasen ''I want to be a pilot''. Jag minns hur pojken på filmen ville bli en pilot så han kunde flyga långt långt bort från Kibera. Jag minns hur mina före detta klasskompisar skrattade åt pojkens kenyanska dialekt och jag minns min före detta lärares medlidsamma ögon. Och jag minns vilken bild av Kibera jag efter den lektionen hade. Efter igår ändrades min bild ganska radikalt.

Intryck. Så mycket intryck hela tiden. Det var saker som hände hela tiden och det kom nya saker att titta på varje sekund. När vi gick på en smala vägen som mer liknade en skogsstig hemma i Sverige fast utan barr mötes vi då och då av skolbarn som hejande och fnissade var påväg hem från skolan. Då och då kom en hund sniffandes på gatan. Här och där hördes högljudd musik och människor som pratade, lagade mat och städade. Man såg hönor och tuppar omkringgåendes och en gång gick vi förbi ett hus där det stack ut massa små nyfikna gristrynen ifrån. 

efter ett tag kom vi till en backe upp till en väg. Där stannade vi och såg ut över en bit av Kibera. Efter det delade vi upp oss och gick hem till en av ungdomarna från Wale wale. Don, som killen som vi var hemma hos bodde sedan några dagar sen i en lägenhet som bestod av en säng, en dator och en soffa. Och där sa han att han kunde göra allt, laga mat, sova och hålla på med musik och foto som han tyckte om. Ville han gå på toa eller gå och duscha fick han gå ungefär 500 meter till närmsta toalett eller dusch och betala för att använda dem. Det är så man gör i Kibera. Hemmet var litet men det var så mysigt, och man verkligen såg i killens ögon hur stolt han var över hans hem. 

Denna killen vi var hemma hos hade varit i kontakt med Wale wale i två år. Det hade räddat honom ur kriminalitet och hjälpt honom att utveckla sina drömmar och talanger. Det är precis det Wale wale gör. Det är en ungdomsorganisation som jobbar mot sysslolöshet. De tillhandahåller redskap till ungdomar så att de kan utveckla framförallt sin kreativa sida och nu har det vuxit så mycket att de har råd att betala secondary school för alla deras medlemmar, något som väldigt få i Kibera har råd med. 

Kibera är trångt, smutsigt och fattigt. Människorna som bor där har långt ifrån alla faciliteter som vi i Sverige anser vara en självklarhet. Men Kibera har något annat som jag kan tyckas saknas en del i västvärden. Människorna där är stolta, de är så stolta och visar gärna upp det de har. Människorna där har en viss gemenskap med varandra, en gemenskap som jag aldrig tidigare sätt. 

Kibera är trångt. Kibera är stort. Kibera är smutsigt. Kibera är fattigt. Kibera är farligt. Men Kibera är också gemenskap. Kibera är stolthet. Kibera är kärleksfullt. Kibera är skratt. Kibera är värdighet. Kibera är intryck.

Eftersom vi blev ombedda att lämna dyra kameror och mobiler hemma har jag ingen bild från vandringen i Kibera, så här en från citytouren och resten är från Google. Men sådär såg det ut. Vi gick över skräpiga vatten, vi såg sopparna som rykte, vi gick på järnvägen som går igenom slummen. 

 

15 september 2016 19:27 | Kenya |

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas