NathaliePettersson

Naivasha relay

Jambo!

Även denna helgen har det hittats på roligheter! Det var nämligen en stafett som gick från Nairobi till Naivasha där man i ett lag springer några sträckor var tills hela laget kommer upp i ungefär 8 mil. Vad som dock kändes lite surt var att på idrotten i fredags (dagen innan) ramlade jag och stukade foten, inget illa bara så att det gör ont att gå på den, men ändå. På fredagskvällen kändes det ganska bra ändå vilket var lugnande inför helgen.

I alla fall, riktigt tidigt denna gången åkte vi iväg eftersom första sträckan började springa klockan 7. Simon, som var den ända eleven av svenskarna som sprang första sträckan var jättegrym och sprang hur snabbt som helst 6 km i främst uppförsbacke! Min första sträcka var nummer sex i turordningen, vi hade precis kommit ner för ritten och solen gassade på ordentligt. Mina första 2-3 km av de 5,2 som min första sträcka var kändes rätt okej, efter det blev det riktigt jobbigt. Ni som vet, vet att jag sällan klagar på att det är FÖR varmt, men så mycket som jag svettades i närmare 40 grader (som det i alla fall kändes som) har jag Aldrig gjort förut. Dessutom började foten sticka och värka mot slutet av sträckan men det jämförts med värmen var ingenting. Hur som helst kom jag i mål, och jag var inte sist av alla! Senare gick vi och tittade på tiden de skrev upp, och om man ska lita på de som tog tiden så sprang jag dessa 5,2 km på 24 min!!! Lol haha tror faktiskt det var långt ifrån sanningen, jag skulle gissa på närmare 30 men men, det som står på pappret gäller väl? 

Död Nathalie som precis sprungit i gassande värme. 

Därefter rullade dagen på, sträcka efter sträcka. Alla var verkligen så duktiga! När man hade tid och var hungrig fick vi en väldigt god pastasallad som vi åt mellan sträckorna, det var mycket uppskattat! Efter varje sträcka samlades alla och hejade på de som sprang. Totalt var det ungefär 20 lag med varav vi ställde upp med tre. Det fanns både seriösa lag med mest oseriösa. Massa kenyanska lag som istället för att dricka vatten efter de kommit i mål drack tusker efter tusker, flera gånger ville de till och med bjuda oss på deras dricka, då vi blygsamt tackade nej med lärarnas flin i backgrunden. Jag förstår verkligen inte hur människorna som började dricka redan vid 7 inte kunde bli totalt uttorkade under dagen då alkohol är vätskeutdrivande, det var flera av oss som höll på att få solsting även om vi fyllde på med liter efter liter vatten. 

Efter sträcka 10 blev det någon konstig paus och ingen visste riktigt vad som hände, tydligen skulle vi transporteras en bit till nästa sträcka vilket kändes lite segt. När vi tillslut kom fram till starten hade de inte berättat för oss att två sträckor sattes ihop och kördes samtidigt eller nåt (fattade verkligen inte vad som försiggick). I vilket fall som helst missade jag min nästa och sista sträcka så jag valde att hoppa på sista sträckan tillsammans med flera andra. Detta betydde att jag istället för att springa runt 8 km sprang 1 mil totalt vilket jag är mycket nöjd med! Innan vi skulle börja springa på sista sträckan så blev det rysligt kallt och regnet öste ner. Då var det nära att jag satte mig i bussen och sket i att springa, men skulle jag ha gjort det så skulle det ju inte ha varit något utmaning. Sista sträckan kom igång och wow vad vackert det var. Det var till och med vackrare än att springa med bergen i backgrunden på förra streckan. Med utsikt över Lake Naivasha och Mount Longont samtidigt som himlen var alldeles rosa utav solnedgången sprang vi de sista kilometrarna. De sista sträckorna sprangs också genom ett reservat bland sebror och impalas vilket gjorde upplevelsen, om det går, ännu mer lyrisk. Det kändes bra, riktigt bra, innan jag av misstag kommer snett på en sten och foten säger stopp. Fyran vad ont det gjorde men i mål skulle jag, så sista biten var det bara att bita sig i tungan och fortsätta springa. Jag kom i mål, visserligen var jag den tredje sista av alla som sprang, men jag kom i mål! Snabbt kom världens bästa Filippa och lindade och la foten i högläge och mycket mer var det inte med det. Det mest olyckliga är att min vänstra löpsko numera ligger någonstans på savannen vid Lake Naivasha, aja har ju i alla fall gjort avtryck även om jag måste köpa nya skor. 

Glada? Galna? Eller bara en aningen high på life efter att ha varit med och sprungit totalt 8 mil!

Väl i mål tog vi en lagbild och sedan åkte vi till campet. Det var också hur fint som helst. Det fanns varma duschar med bra tryck, fräscha toaletter som gick att spola på och en fantastisk pizzabuffé. Efter en relativt lång tid i duschen och omkring haltandes när en försökte ta på sig sina kläder kom vi äntligen fram till maten. Det fanns till och med vegetariska pizzor! Om det är något som jag är mycket positivt överraskad av när det gäller Kenya generellt är att nästan vart man än kommer så finns det alltid vegetariska alternativ! Det är minst lika bra som i Sverige, det finns till och med ett relativt brett utbud på Nakumatt med både vegetariskt och veganskt. Stor tummen upp för det!

Mätta och belåtna gick vi sedan trötta vid 22 och la oss. Jag och några andra delade rum med en gammal tant som också hade varit med och löpt och denne människa snarkade så extremt mycket. Även jag som sover med musik i öronen vaknade några gånger av att tanten bredvid snarkade, ibland trodde man nästan att hon inte skulle överleva natten! 

Idag gick vi upp tidigt för att komma hem någorlunda till brunchen. Så efter mer eller mindre sömn packade vi ihop och åkte hem runt 8-tiden. I morse mådde många riktigt dåligt, men det positiva var att jag kunde stödja lite mer på foten än vad jag kunde igår! Vi åkte hem och sedan dess har jag bara chillat, pluggat lite och hoppat fram och tillbaka till middagen. Har fått låna Filips stödskyddgrej till foten vilket gör att det inte gör ont när jag inte rör på foten. Jätteskönt verkligen.

Imorgon måste jag försöka gå på hela foten istället för att halta runt på tå, det är ju bara en stukning så det är ju egentligen bäst att gå så normalt som möjligt även om det gör lite ont.

Denna upplevelsen har varit något av det jobbigaste jag gjort med också något av det roligaste. Att springa runt krönet och se folkmassan som hejar och väntar på en, vilken känsla. Jag älskade det trots att jag egentligen hatar att springa haha. Alla var verkligen så himla duktiga, trots sjukdom, trötthet och skada genomförde alla det de skulle och jag är så stolt över alla som var med. Klara som spydde natten innan och Vilma som spydde under dagen, och ändå sprang de båda på. Emma, Malin och flera andra som hade ont i magen sprang på. Simon som var helt sjuk i huvet och totalt sprang över 2 mil!!! Varav två sträckor nästan direkt efter varandra i stekande värme. Filippa som peppade på alla under hela dagen och sprang på som en galning när hon spurtade in i mål efter varje sträcka som hon sprang. Och så jag då som sprang med en stukad fot. Alla var hur som helst så duktiga och alla gjorde något helt otroligt! Detta var en riktig utmaning men det var så kul verkligen och jag är så glad över att jag var med även om att jag inte alls är någon bra löparmänniska egentligen. 

Nu ska jag resten av kvällen ta det lugnt för imorgon är det en ny skolvecka som bjuder på studieutmaningar istället för fysiska utmaningar som denna helgen bestod av. 

Ha det så bra alla så hörs vi! Kwaheri na Lala salama!

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas