NathaliePettersson

Ja, får väl säga Kwaheri…

Jambo

Mitt första blogginlägg på denna virtuella dagbok döpte jag i Maj 2016 till ''Ja, får väl säga hej''. Tänkte därför att jag lika gärna kunde avsluta med ett hejdå.

Nu har jag varit i Sverige i nästan en månad, men det känns som väldigt mycket mer och väldigt mycket mindre. Det är ju mitt hem, i alla fall just nu, eller i alla fall där jag bor, just nu. Men jag har så svårt att säga att jag varit hemma i nästan en månad. För mig känns det som att jag varit hemifrån under nästan en månad. Det här med hem är konstigt. Jag bodde ju ''enbart'' 10 månader i Nairobi på SSN, men ändå hade jag aldrig känt mig mer hemma. Aldrig på tio år har jag bott så länge på ett och samma ställe utan att behöva byta, och det vet jag kändes sjukt en bit in på året. För mig var det sjukt att slippa byta. 

Sverige suger. Nej, Sverige är asbra, vi får så otroligt mycket endast för att en har turen att födas här. Sverige är tryggt, jävligt tryggt. Det är väl så jag skulle beskriva Sverige om jag bara fick använda ett ord. Vi har den tryggheten att krig är från oss väldigt långt borta. Visserligen finns det folk som skulle motsäga mig efter det utlåtandet, men jag förstår inte riktigt vad man menar om man säger att vi har nära till krig. Från den dagen vi föds får man i Sverige stöd. Som svensk får man gå i skolan, helt gratis, nej vänta juste! Man får ju till och med pengar för att gå i skolan. Det är en enorm trygghet som inte finns på många platser här i världen. När en senare växer upp, skaffar jobb och familj finns det så otroligt mycket som skyddar oss från att det skulle gå dåligt. Alltifrån lagar om anställningstrygghet till ett enormt trygghetsnät som fångar upp en om det skiter sig. Till och med när vi blir gamla i Sverige finns det massor av bistånd att få, som dessutom ska vara på dina egna villkor. 

Nu skulle detta inte bli något svammel om vad Sverige är för helt ärligt är jag enormt trött och klar med Sverige. I alla fall nu. Jag uppskattar Sverige sjukt mycket och det har jag alltid gjort och det kommer jag alltid att göra. Sverige är mitt hemland, mitt ursprung. Sverige är dock tråkigt, grått, ångest, kallt, ensamt, tyst, ytligt, själviskt, osparsamt. Jag är så trött på Sverige. 

Jag ville aldrig lämna Sverige men jag ville alltid åka. Jag visste att det skulle bli svårt att lämna allt från första början den 15onde Augusti 2016, och det blev svårt. Som världens bästa Sandra skrev i hennes brev: ''Lämna din familj, skola, handboll, KATT,vänner, mig''. Det var jobbigt att lämna er. Det sög. Och jag har saknat er under årets gång, mycket. 

Jag ville aldrig lämna SSN och jag ville aldrig åka. Detta är ännu svårare. Detta suger, det här släpper liksom inte. Det är skit. Och jag vet typ inte ens om jag klarar av det. Det blir inte ens enklare, trots att det är det ända jag försöker intala mig själv. För att intala mig själv att det är bra, skönt, enkelt. Det förstår vem som helst att det är lönlöst. Jag antar att skillnaden är att lämna Sverige blev ett hejdå och att lämna Kenya är ett farväl. Det känns så. Till alla människor, till världens bästa roomie Alexandra, till korridor 12 och rum 12B. Till kort 63 i gaten, till nummer 49 på betallistan. Till alla SSN:are, även om många av oss kommer fortsätta (redan fortsätter) att ses och hänga. Till alla fina människor som jobbade på skolan, till Janet i tvätten, Boni i köket, Winnie, Patrick och Mathew i gaten… Till lärarna. Jag har haft några av de bästa lärarna i mitt liv under det här året och det har gjort att jag lärt mig sjukt mycket, men också haft väldigt kul. En gång under året uttalade jag till och med meningen ''engelska är kul'' och det, det är riktigt jävla sjukt för jag både hatar ämnet och suger på språket. Det är också ett farväl till den elev-lärar-relationen som är på SSN, för den är speciell och jag har aldrig upplevt något liknande men jag älskade det. Eftersom man fick möjlighet att hänga med sina lärare så lärde man ju också känna varandra bättre, och för mig var det enbart positivt på alla plan. Fan jag saknar dom alltså. Jag saknar dom alla. Och Boardingen, ni som jobbade varje kväll och som orkade lyssna på mitt tjat typ varje kväll för antingen var det tisdag och jag orkade inte städa eller så var det någon annan dag och jag orkade inte plugga. Fan, dom gör ett underbart jobb och jag hoppas att dom tycker det är kul, eller att det för vissa av dom blir bättre nästa år när en kompis kommit till och när vissa slipper varandra. Jag hoppas att de som kommer fortsätta att jobba på boardingen och generellt bara på skolan (men främst på boardingen) också nästa år fortsätter att ha så starka karaktärer. Det är kul. Det är bra att ni är olika varandra, det passar flest människor och kommer passa de lyckliga som kommer att bo på internatet nästa år. 

Jag saknar SSN och jag saknar Kenya för jävla mycket. Det är det ända som fyller mina tankar då jag är ensam. Jag önskar att jag var där och att det typ var Oktober igen, då vi var vid kusten och då jag, Lovisa och Ida hoppade fallskärm. Då vi precis hade hoppas bungee och allt låg framför våra fötter. Nu finns dock något annat framför våra fötter. Tyvärr är det inte safari i Masai mara, en kemilektion med Pär, mattelektion med Johan eller en efterlängtad resa till en by vi inte kan uttala (jo jag kan! Enkokidongoi). Dock vet jag inte riktigt vad det är. Eller det kanske jag gör.

Efter sommarn ska jag tillbaka till LM. Det känns bra. Det gör faktiskt det. Jag skulle inte valt bort LM för någon annan skola i Sverige. Framför mig ligger också en kall, mörk och lång vinter. Det känns redan som den startat och jag skriker! Jag vill inte, fyfan. Climate Refugees vart signar man upp sig??? 

Trots att det känns bra att jag ska till LM känns mycket annat dåligt. Fler saker än bara vinter. Hur kommer jag sova? Jag sov så himla bra i Kenya dessutom mådde jag bra där. Jag har redan börjat bli enormt trött på morgonana. Jag har försovit mig en gång till jobbet (otroligt jävla aspinsamt), gjort sjuka saker i sömnen för att få alarmet tystat. Jag är rädd för att min dåliga sömnvana kommer komma tillbaka, att den redan är tillbaka.

Generellt är jag rädd för att få tillbaka gamla vanor. Vanor som var helt annorlunda i Kenya och som var mycket bättre där. Exempel: Sömn, vad jag gör med tiden, vart jag sitter och äter. Jag har liksom börjat slötitta på tv igen, och jag vill ju göra mer produktiva saker med min tid. Jag vill göra saker som jag blir lycklig utav, saker jag trivs med. Men att slagga framför TVn en helt fredagskväll är inte något jag vill göra. I kenya åt vi nästan alla våra måltider utomhus, här äter man allt inomhus och jag i alla fall aldrig utomhus här i Sverige, det är ju för jävla kallt ute. Nu, framförallt när man är ensam, är det så extremt enkelt att sätta sig i soffan med sin måltid och äta den där, jag mår inte bra av det. 

Det finns många saker som jag gör annorlunda, som jag ändrade till det bättre för mig själv i Kenya, som jag lovade att jag skulle fortsätta med i Sverige, men som jag inte gjort. 

Jag känner mig lost. Som jag beskrev tidigare känner jag mig just nu klar med Sverige. Jag vill bort, nu helst. Dock är jag pank och jag vet inte vart jag vill. Ena stunden googlar jag upp jobb i Australien, i andra på utbildningar på Malta och den tredje stunden ligger jag i min säng och gråter för det enda jag vill är att åka tillbaka till SSN. Men det vill jag ju egentligen inte. Klart det hade varit najs, men hur mycket skulle det ge mig? Att vara inlåst i en stad som är så kriminell att vi inte ens fick åka Matatu, även om vi gjorde det mycket ändå oops. Fan jag saknar det. 

Hur som helst behöver jag nåt nytt. Någon jag kan gräva ner mig i, något att jobba mot, något som tar mig bort från Sverige. 

Även om jag vill det eller ej så är Kenya-året över. Året på SSN är för min del över. Och fyfan vad ont det gör att skriva den meningen. Jag vill inte men jag måste försöka se det bra i min situation just nu. Jag har enormt mycket frihet. Jag har ett jobb (så jag slipper spendera min tid gråtandes i min säng). Jag har upplevelser med mig i bagaget. Jag har börjat. 

Året på SSN är det bästa jag gjort i hela mitt liv. Det var värt varenda sekund av tjatande på mamma och pappa. Det var värt alla timmar framför datorn som jag lästa om det. Det var värt allt.

Året har givit mig massor, men inte riktigt det jag trodde. Jag har blivit mer mogen. Jag har fått se så otroligt mycket. Jag har slutat bry mig vad folk som jag inte bryr mig om tycker om mig. Jag har börjat tänka helt annorlunda, reagera på helt andra saker och på saker jag reagerade på för ett år sen också. Jag har haft jävligt roligt. Bockat av massor av saker på min bucket list. Levt life! Nu är väl mitt mission att lära sig leva life i Sverige också, eller så jobbar jag bara häcken av mig så jag så snart som möjligt kan göra något roligare med mitt liv. 

Ikväll stängs också min ssn-mail ner, det känns ju också lite sådär, nej det suger och jag hata det. 

Det blev ett långt sista inlägg och än är det inte riktigt klart. Känns lite tråkigt att släppa min lilla blogg. Jag höll i, det är jag fan stolt över. Och jag är glad över det också för det är guld för mig själv. Hit kan jag ju gå om jag vill tillbaka till Kenya lite på låtsas någon gång, och jag har redan läst igenom typ allt flera gånger om. Jag är ledsen mest hela tiden just nu och mycket suger. Men jag är så otroligt jävla lycklig för att det hände, jag att jag åkte, för att jag fått träffa alla de fina människor som jag fått göra, fått uppleva allt. TACK

För en sista gång: Lala Salama! 

För nu ska jag gå och lägga mig, eller så går jag ut på en liten promenad, har inte riktigt bestämt mig än. 

Kwaheri, mitt älskade år i Kenya

Sista veckan i Kenya

Hej!

Sista veckan i Kenya har varit händelserik och omtumlande, här är ett axplock från veckan som gått.

Förra helgen, alltså sista vanliga helgen åkte en litet gäng på en sista safari i Nakuru.Vi var totalt 6 personer så vi fick plats i den lilla gröna bussen vilket var najs för den kan man öppna taket på. Vi såg tyvärr inte särskilt mycket djur men någon noshörning här och där, badande bufflar och massa flamingos bjöds det på. 

 

I måndags hade jag mitt sista kemiprov NÅGONSIN!! Tänk, jag är helt klar med helvetesämnet för alltid, jag är så lycklig. I alla fall betydde det också att jag var klar med allt i skolan, och därmed också klar med 2an, sjukt..

I onsdags åkte hela gymnasiet och boardingen på en sista camping. Vi åkte till det kallaste stället i hela Kenya, antagligen för att förbereda alla på Svea rike. Kvällen blev mysig med sång och snack vid elden och mina kläder luktar rök än. På torsdagen var det dags för en liten promenad aka löptur för mitt lag (elitlaget) (vet, jag platsar perfekt…). Under turen fick vi göra lite uppdrag såsom att bada i lera (jag, Maja och Tommy var de ända som gjorde det), eller att spräcka ballonger. Det var kul men det var riktigt kallt. På eftermiddagen var det dags för lite andra aktiviteter. De flesta tror jag spelade paint ball, man jag och några andra valde att åka Zipline! Det var ascoolt och väldigt roligt. Jag trodde att det skulle vara mer adrenalin-känsla men det var bara härligt och så så fint att kolla ut över dalen som man åkte över! Har tyvärr inga bilder från det, men Astrid har så kanske lägger upp senare i veckan.

Efter det åkte vi hem till internatet igen. Under bussresan hem råkade vi komma bakom en helvetes koriandertraktor. Trodde att jag skulle spy, men det gjorde jag inte :). På torsdag kväll drog jag och Ellen en sista gång till Masaimarknaden för att köpa lite presenter och så vidare och sen avslutade vi kvällen med middag på Art.

FREDAG!! Den stora dagen, i alla fall för treorna för de tog STUDENTEN!! Det var en helt magisk dag, även om jag inte var en av de lyckliga som fick sluta skolan. På lunchen var finaste Elmer och Julia toastmasters och de gjorde ett fantastiskt jobb. Det blev teambuilding för boardingvärdarna, sång från Ellen, Simon, Calle, Teo, Kim och Tommy, världsrekord i dabbing av Clara och tal från bästaste Filippa och mange. En riktigt bra lunch.

Sen blev det ett fyhelvetes gråtande i en klamring innan alla drog ut och förkrökade innan middagen. Vi stannade dock kvar på internatet för ett sista dopp i poolen, lite packning och chill. 

Och sen kom då middagen. Det var koriander i all mat så åt inte så mycket men middagen var ändå väldigt bra för den bestod av så mycket mer än bara mat. Exempelvis efterrätt och lambo. Olli, Joel och Emma gjorde dessutom ett väldigt bra jobb som toastmasters. Studentvideos visades upp, föräldrarna höll tal och allt var asbra. Efter middagen drog vi  iväg till Que Pasa för fest! Och det var askul. Alla var med och det var en av de roligaste kvällarna i mitt liv. Wow. Jag och Johanna drog också vidare till en hemmafest i Karen och fortsatte festen där tills att vi kom hem igen vid 4-tiden. 

I lördags vaknade alla upp och vissa mådde bättre än andra kan man väl säga. Vi tog en sista fika på art och sen var det också dags att packa. Det sög att säga hejdå till alla och jag tog med säkerhet priset som årets lipsill. Runt nio på kvällen började jag packa på riktigt och sen var det bara några timmar kvar tills man skulle säga hejdå till resten av internatet dvs Tilan, Carmen, Hillevi och Joel. 

Och nu är det måndag och jag sitter i lägenheten i Lerum. Är sextusen-någonting från det jag kallat hem i 10 månader och jag vill inget mer än att åka tillbaka. Fuck vad jobbigt detta är. Vi får väl se vad som händer med bloggisen, kanske skriver jag mer, kanske inte. Tills vidare, lev life och ha det bäst. 

Enkokidongoi

Hej!

Sedan någon tid efter jul har jag och Alexandra tjatet extremt mycket efter en viss resa, resan till Maasaibyn Enkokidongoi. Vet inte riktigt exakt varför jag ville dit så pass mycket men det var något som lockade lite extra. Hur som helst fick vi våra böner besvarade och resan till byn poppade upp på schemat, sedan var det ju en annan femma att få det att bli av. För att få folk att hänga med på resor här är inte alltid enkelt. Men efter en lockande Enkokidongoi-kaka som jag och Alexandra bakade fick vi äntligen ihop tillräckligt mycket folk för att resan skulle bli av.

Dit tog det cirka tre timmar, en lugnt tur genom fina Kenya. I denna Maasaibyn har en svensk folkhögskola sedan någon gång på 70-talet tror jag haft ett hus för svenskar att komma dit för att främst volontärarbeta. Dessutom har de länge stöttat en skola som ligger i byn. 

När vi kom dit packade vi snabbt ur bussen för att sedan gå iväg till skolan. Där finns en otroligt vcker vägg med en målad afrikakontinent och en världskarta. Där togs det en del bilder så att säga. Vid denna tiden hade nästan alla elever ett stort test utom de yngsta som var runt 8-10 år som hade religion aka kristendomskusnkap typ. Vi svenskar gick run och kollade på skolan. Mer än ''Afrikaväggen'' hade de en vägg med en målning om Female genital mutilation och vilka negativa saker det leder till, vilket faktiskt är ganska häftigt och sjukt då maasaierna är några som historiskt sätt alltid ägnat sig åt att könsstympa kvinnor. Så viktigt att sprida kunskap om hur farligt och vilket stor skada det gör på utsatta kvinnor. 

Efter en stund gick vi tillbaka till huset och åt lunch och hängde lite, innan vi ännu en gång gick upp till skolan för att faktiskt hänga lite med barnen. Vi hade med oss lite bollar, ballonger och leksaker som vi gav till eleverna och lekte lite med dom. Jag stod och pratade en del med en grupp elever. Vi pratade om skola, giftemål och andra bara ungomsgrejer vilket var kul. Fick bland annat veta att maasaierna oftast tar hål i hören med acaciataggar vilket måste göra otroligt ont. Något som skiljer våra kulturer åt nåt otroligt är att giftemål verkar vara väldigt centralt, alltid. Något som man gärna pratar om och det är många gånger man varit med om att någon på gatan bara frågar om en vill gifta sig med en. För Maasaierna är det dessutom jätteviktigt att man gifter sig, något som många i Sverige inte ens vill göra. 

 På eftermiddagen gick vi på en promenad runt i byn och fick se hur några bodde, och det är verkligen fascinerande hur simpelt en människa kan bo. Man behöver verkligen inte allt det som de flesta i västvärlden anser vara en livsviktig faktor. Det är ganska sjukt hur mycket i överflöd de flesta i Sverige lever. Under promenaden fick vi också se hur maasaier borstar tänderna med ett speciellt acaciaträd vilket var jättehäftigt, tyckte jag. 

Det var också några maasaier som kom till huset för att visa hur de gör upp eld och visa upp deras traditionella danser som man sätt ett antal gånger under vistelsen i Kenya. De är alltid väldigt stolta över sin kultur och saker som sång, dans och kunna göra upp eld, men det tycker jag  är lite gulligt. 

På kvällen lagade vi middag och hängde tillsammans med lite spel innan vi gick och la oss uppe på en övervåning utan vägg. Vi sov alltså nästan utomhus och det var jättemysigt. När man vaknade på natten och kollade ut upp på himlen och såg alla stjärnor kändes det som att man såg hela universum. Det är verkligen något som jag kommer sakna, att se så otroligt vackra stjärnhimlar. De är verkligen otroliga i Kenya. 

På morgonen dagen efter var det några som var uppe tidigt för att gå en liten vandring, jag log dock kvar i sovsäcken och chillade samt försökte plugga lite. När de kom tillbaka blev det frukost tillsammans för att sedan bara hänga i solen. Vid 10 tiden gick vi dessutom iväg några stycken och hängde lite med barnen från en manyatta. Det var bland annat en liten tjej som verkade tycka om oss lite extra. När vi frågade om hon villa följa med oss en bit för vi skulle gå lite tittade hon ner på sina bara fötter och sa ''Viatu''. Det betyder skor på Swahili och hon ville alltså ha ett par skor. Även om vi hade med oss en del kläder så tänkte vi ju verkligen inte på skor, men det var väldigt många som inte hade några skor. Och det är ju verkligen inte dyrt att köpa på ex toi.

I alla fall så gick vi efter en stund tillbaka till huset och efter det packade vi  ihop och åkte hem till Nairobi igen. Jag är så glad att denna helgresan blev av, den har verkligen visat en sida av Kenya som jag gillar. 

Här är huset som vi bodde i: 

Kram på er!

Sista Naivasha-resan och cykling i Hell´s Gate

Mambo?!

Denna helgen hade bästa boardingvärden Anna fixat en sista resa ner till Naivasha en sista gång. Som vanligt bodde vi på camp Carnelly´s där de har otroligt goda pizzor, tusentals skrikande djur och en väldigt fin utsikt över lake Naivasha. Klockan 8 skulle bussarna från skolan lämna och tur som man hade vaknar en 07:55 och får springa till bussen och får i sista sekund med mig en tomat och gurk-macka som frukost. Jag som försöker intala mig själv att det går att vara ute på fredagen för att sedan åka iväg på resor på lördagen får väl se mig besegrad, det betyder dock inte att jag kommer sluta att gå ut de här sista fredagarna. Kör in i kaklet, eller hur säger man? 

När vi kom fram satte vi upp tältet och åt lunch tillsammans med omkringsmygandes velvet monkies. Efter det var det dags för dagens aktiviteter. Vissa, tex Alexandra skulle bara ta det lugnt medan vissa skulla rida vid Sanctury farm och jag och några fler skulle cykla i Hell´s Gate. Sist jag var i Hell´s Gate var det i början av året på mentorscampingen och klart att man fick flashbacks till den tiden. Det är helt sjukt att vi bara för några månader sedan var på samma ställe och blev helt lamslagna av att se en zebra eller impala. Egentligen önskar man ju att den episka känslan av att se något så ''alldagligt'' som en zebra alltid skulle sitta i, men tyvärr är det ju inte så. I alla fall så cyklade jag genom parken tillsammans med Nicole och Malin, vi kom fram tyllen välkända Gorgen eller ravin som man också säger där vi tog oss en liten guidad tur. Jag hade länge velat gå i Hell´s Gates Gerge eftersom jag hört väldigt bra om det, att det är häftigt och se osv och sen kommer man ju antagligen inte komma tillbaka till Hell´s gate på ett tag. Det var verkligen otroligt, tänk att naturen kan utforma så vackra landskap. Det var verkligen ascoolt. 

Tillbaka på campet efter en liten cykeltur i Kenya-regn tog jag en snabbdusch och sen var det äntligen dags för middag! Helt ärligt är det värt att hänga med på resor till Naivasha enbart för att man får äta på restaurangen där, de har de godaste pizzorna som jag smakat i Kenya! Dessutom är det otroligt mysigt där tillsammans med alla djur haha. 

Jag och Alexandra gick och la oss tidigt men mycket sömn blev det inte, i alla fall inte för min del. Fåglar, Apor och flodhästar skriker nämligen något ofantligt på natten just vid detta campet. Ibland trodde jag även enna gången att en flodhäst stod mitt utanför tältet. Lite läskigt kanske, man skulle det vara farligt hade man ju inte fått campa där. 

Runt halv sju gick vi upp i morse för att kolla på soluppgången. Efter det åt vi en god frukost och sen åkte vi tillbaka till internatet och Nairobi. 

Eftersom vi kom hem ganska tidigt har man hunnit med diverse saker idag, jag har till exempel legat och solat några timmar, inte för att man får någon färg i Nairobi men varmt och skönt var det i alla fall. Jag har hunnit plugga en del och är äntligen klar med ett svenska tal och biologin går framåt den med. Är ganska irriterad på vissa lärare just nu, antingen för att de bedömer slaviskt efter skolverkets omöjliga betygssystem eller för att läraren sätter dubbelt så höga krav på mig jämfört med andra (känns det som). Men, men, sånt är livet och i grund och botten tycker jag faktiskt väldigt bra om mina lärare här och kommer sakna många av dom väldigt mycket. Men skolan suger fortfarande ibland. 

 

Eftersom lata jag inte orkade släpa på min ''stora'' kamera så fick min lilla digitalkamera komma med istället, så bilderna är väl inte de bästa denna gången. 

Ni får ha det så bra! Kram!

Masai Mara!!!

Hejsan!

I helgen var det ännu en gång dags att åka ut på äventyr! En resa som längtats efter länge stod på tur tillsammans me dbästa boardingvärden Marie, vi skulle åka till Masai Mara! 

Efter att ha skrivit natioenllt prov i engelska var det dags att packa in oss i bussarna och åka iväg. Denna gången åkte vi i små bussar precis som vi gjorde till Ol Pejeta. Det tycker jag är mycket bättre jämfört med att åka på safari i skora overlanders eftersom man kommer mycket närmare med små safaribussar. I min buss satt Jag, Agnes, Johanna, Ida,  Alexandra, Simon, Elmer och idrottlärare Johnny som inte fick plats någon annan stans haha. Resan tog som vanligt sin lilla tid men med bra musik i lurarna och Kenyas landskap känns det inte så tråkigt. jag älskar ju faktiskt att åka buss, något som jag lärt mig tycka om detta året.

När vi äntligen kom fram fixade vi parkavgifter osv innan en eftermiddags drive. Det första vi ser är Zebror, vilket alltid är kul i och för sig men det är inget speciellt. Dock kanske vi borde sätt det som något speciellt den här gången då vi efter de första zebrorna knappt såg några alls. Antagigen beror det på att de vandrar och inte befann sig i Masai Marai just vid denna tidpunken. 

Efter zebrorna började en fruktansvärd tur som hängde med oss hela resan. Lejon!! Vi såg så mycket lejon under helgen som var, båda små små ungar, stora, mäktiga hanar och vaktande mammor. Har aldrig haft sånna lejonupplevelser som vi hade denna helgen. Wow, vilka djur. 

Under dag nummer två åkte vi dessutom en snabbis till Serengeti vilket är samma park fast på den tanzanianska sidan, så nu har jag varit i alla östafrikas länder :)

Något som vi dessutom hade väldigt tur med var elefanter! Och jag som verkligen älskar elefanter hade inget att klaga på. De fina, ståtliga, mäktiga, häftiga varelserna är verkligen mitt favoritdjur på savannen. Några visa ord från Idas Jacka, självklart Toiad och självklart den bästa engelskan som finns <3Man kan ju undra vad som försigår här...Måste tillägga att jag fick låna ett objektiv av världens bästa Hanna under resan och därför är mina bilder bättre än någonsin. 

Ni får ha det så bra, Kram!

Elephant Orphanage

Hej!

När pappa fortfarande var här hann vi med ett sista besök hos elefantbäbisarna! Här är lite bilder från det:

Kram!

Mt Suswa!!!

Hejsan!

I helgen var det dags att ännu en gång lämna gaten men skolbussen för att åka på äventyr. Efter att ha varit ute i fredags, kommit hem och insätt att jag absolut inte var klar med packningen, packat och sedan sovit alledes för lite, steg en trött Nathalie upp tidigt på lördagsmorgon. Vi åkte från skolan och Nairobi mot vulkanen Mt Suswa som ligger bort mot Naivasha, ganska nära Mt longonot. Efter ca två timmar bussresa till Suswa comunity plus en timme i sand och damm öknen kom vi äntligen fram till vårt camp. WOW vad fins det var. På vulkanens inre krater tältade vi med utsikt över hela vulkanen samt ''the lost Island'' vilket var en ''ö'' mitt i som hade bildats efter att vulkanen slutat vara aktiv. Denna vulkanen är lite speciell då den omges av två stycken krater, därav mitt påpekande att vi sov på den inre kraten. 

Efter att vi kommit på plats och ätit lite lunch bestående av pastasallad var det dags att utforska stället lite. Vi satte oss än en gång i skolbussen för att köra en bit till väldiga grottor som göms av Mt Suswas krater. Vi fick gå in i flera grottor och de berättade för oss om de olika grottsystemen. Förutom det fick vi också höra en del om och av djuren som bor och lever i grottorna. Det fanns ett ställe där en leopard haft sitt näste, där det också fanns gamla grottmålningar från urminnes tider. En plats kallades för ''the baboon parlament'' och där luktade det starkt av babian bajs och kiss. Det var ett ställe där babianerna sov på nätterna men utan tvekan gjorde annat också. Gick man längre in i grottorna träffade man snart på miljontals av fladdermöss. Där förändrades underlaget rejält då det visade sig att vi gick i fladdermusbajs! Vissa stenar som man ibland blev tvungen till att nudda var till och med lite fuktigt mjuka av bajset. Trots äcklighetsfaktorn tyckte jag det var coolt att se så många fladdermöss på en och samma gång.

När vi kom tillbaka till campet var det snart dags att börja med middagen. Vi wokade lite grönsaker och åt med det som hade. Någon hade glömt risen så vi fick ta det vi hade. Tillslut hade vi hur som helst en väldigt bra och framförallt god måltid uppdukad för oss. Caroline gjorde dessutom en helt fantastisk tomatsås! 

Vi praktiskt taget kastade oss över maten, vilket var tur då det sekunden efter att jag slängt min använda engångstallrik började spöregna! Fort sprang alla till bussen för att skydda sig där mot skyfallet. Efter några minuter satt alla inne i bussen och utanför stormade det och vattnet bara forsade ner för fönsterrutan. Och där spenderades resten av kvällen, i en buss hoppandes på att tältet inte skulle blåsa ner för stupet eller drunkna allt för mycket. I bussen hade vi det annars väldigt mysigt tycker jag. Någon satt och klinkade på en gitarr medan Carmen frågade oss om svåra och djupa frågor. Det blev mycket skratt och en väldigt bra kväll, trots omständigheterna.

När det äntligen blivit lite uppehåll gick vi dock och la oss. Jag somnade, men det tog inte lång tid innan jag hade vaknat igen. Helt seriöst spöregnade det hela natten och ALLT blev blött. Jag som i vanliga fall har svårt att sova när det regnar skulle nu försöka sova i ett tält med en storm utanför. Jag var helt säker på att om vi inte blåste ner för stupet skulle marken lösas upp av allt vaten och vi skulle åka ner ändå. Trots den sjukt vackra campingplatsen var detta den absolut värsta tältnatten i mitt liv. Men men, vi överlevde, och lite stolt är jag ändå att jag inte bröt ihop fullständigt utan klarade natten. 

På söndagen gick vi upp för att kolla på ännu en vacker kenyansk soluppgång. Och som alltid fick vi lite fina bilder på en vacker sol i en vacker miljö. Efter frukost var det dags för lite vandring! Vi skulle gå ungefär 4 h totalt för att komma upp på toppen och sen tillbaka igen. Det var en mysig liten tur, men tråkigt nog täckte molnen utsikten från toppen. Vi kom hem efter så lång tid som det skulle ta, lagade lite lunch för att sedan bege oss hemåt igen. 

En mysig helg med lite extreme camping, bajs och fina vyer. Sånt man kan göra här i Kenya. 

Det finns faktiskt en kort liten filmsnutt om Mt Suswa som BBC har gjort, om ni vill så komemr den här!

https://vimeo.com/80394499

Nu ska jag sova, lala salama!

Safari!

Hej igen!

Efter att jag, pappa och alla andra kommit hem från den stora resan till Uganda och Rwanda hade jag och pappa några dagar kvar här i Nairobi innan han slutligen åkte tillbaka till Sverige igen. Så tidigt på fredagsmorgonen åkte jag, pappa, Julia och hennes familj på safari till Nairobi National park. Det var väldigt lyckat måste jag säga, nog min bästa Nairobi NP upplevelse. Vi såg väldigt många noshörningar, lejon flera gånger varav en gång ett lejon som precis lyckats fånga sin middag. Dessutom såg vi strutsar på väldigt nära håll och krokodiler, ett djur jag inte sätt tidigare här i Kenya. 

Kram! 

Påskresan till Uganda och Rwanda!

Hej! 

Nu tänker jag förmodligen skriva det längsta inlägget jag någonsin skrivit men det får ni stå ut med då jag för några dagar sedan kom hem från en alldeles otrolig resa, full av upplevelser och nya möten! I Söndags kom min älskade pappa äntligen hit och efter en dag i Nairobi tillsammans åkte jag, han och massa andra från internatet och deras nära på roadtrip. Genom Kenya, Uganda och Rwanda kom vi farandes med stora overlanders. Resan gick mot Rwandas urskog där vi mot slutet av resan fick träffa bergsgorillor!!

 

Dag 1 

Som alltid när SSN åker iväg på äventyr blev det tidigt frukost och efter att inte bara elever, utan också väldigt många syskon och föräldrar hade ätit var det snart dags att påbörja resan. Först skulle vi alla dock samlas i rondellen för att världens bästa personal skulle presentera sig för oss. De ar varit helt klart superbra under hela resan och utan dem skulle inget av resan kunna bli av så stor eloge till dem! Vi packade oss in i bussarna och sedan bar det av mot Eldoret. Efter en bussresa på ca sex timmar samt stopp vid Great rift Valley och lunchpaus kom vi fram till vårt camp. Jag och pappa slog upp vårt tält första gången, vilket faktiskt gick över förväntan då ingen av oss är särskilt duktiga på det, och sedan blev det middag. Efter middagen blev det tidig läggning eftersom vi redan dagen efter skulle resa vidare på vår road trip. 

 

Dag 2

Även idag åts det tidigt frukost eftersom vi även idag skulle åka en bit. Vi åt, packade ihop våra saker och sedan körde vi mot den Ugandiska gränsen. Även om det var väldigt varmt gick det mycket smidigare än vad jag trott att komma förbi gränsen. Efter två köer och lite växlande av pengar var vi redo att åka vidare. Idag skulle vi till Jinja som ligger fint beläget vid Nilen och är ett av världens bästa äventyrsställen. Det campet som vi bodde på erbjöd riverrafting, fyrhjuling och andra aktiviteter på floden. Efter en lång bussresa som präglades av köer kom vi äntligen fram men fick sätta upp tältet i halvt mörker. Det gick det också och efter en dusch i varmvatten och en god middag gick jag och pappa och la oss. Uganda är väldigt fint, och det är mycket grönare än Kenya vilket man märkte snabbt efter att ha kommit en bit från gränsen. Dessutom är det helt andra hus som människor bor i på landsbyggden. Man kan tro att det skulle vara likt Kenya men det finns många olikheter mellan länderna. 

 

Dag 3

Idag var det äntligen dags för Rafting! Något som jag sätt fram emot sen länge. Pappa raftade inte så medan jag var ute på Nilen tog han det lungt och avslutade eftermiddagen med en sunset cruise tillsammans med många andra. Vi som skulle rafta hela dagen skulle egentligen åka från campet till raftingen vid kvart över åtta men i vanlig ordning kom vi inte iväg förrens närmare nio-tiden. Det gjorde dock ingenting mer än att frukosten som vi frick framme vid raftingstället smakade lite bättre. Det bjöds på ''Rolex'' som är rullad omelett i en chapati och trots att jag ej hade så höga förväntingar så smakade det toppen. Efter frukosten var det dags att åka vidare till stället där vi skulle börja vår rafting. Eftersom jag och Ida inte fick plats i de vanliga bussarna av någon kontig anledning fick vi tillsammans med raftingpersonalaen åka flak, vilket vi inte alls var ledsna över. Nu var det äntligen dags att påbörja dagens aktivitet på riktigt, efter en snabb säkerhetsgenomgång förståss. I samma båt som jag satt Ida, Kim, Kims pappa, Malin, Hugo och Axel och vi visade oss inte alls vara särskilt duktiga på att rafta. Vi välta nämligen nästan alla gånger under vår resa men kul var det och lite läskigt. Då man hamnade under båten eller drogs ner under vattnet i en virvel var det lite obehagligt men alla överlevde och kom helskinande tillbaka. Det var en riktigt rolig upplevelse och förhoppningsvist klarade vi oss undan Bilharzia/snäckfeber också. 

 

Dag 4 

Nu var det dags att lämna Jinja och köra vidare på vår road trip. Nu skulle vi inte åka så långt men dagen fylldes med bussresande ändå. Efter ca 2 timmar kom vi fram till Ugandas huvudstad Kampala och där var det liv och rörelse. Först åkte vi och besökte Idi Amins tortyrkammare och fick en guidad tur där. Helt sjukt hur en människa kan få så mycket makt att göra så mycket ont. Det är också väldigt läskigt att det höll på ända till 1979...

Efter det åkte vi vidare till en Ugandas största moské. I Gaddafi National Mosque fick vi se det stora bönerummet där männen ber och gå upp i moskéns minaret. Det sistnämnda blev självklart min favorit eftersom man uppefrån minareten kunde se hela staden samt de sju kullarna som omkretsar staden. Alla tjejer bar i respekt mot religionen slöja vilket jag tyckte var bra. Jag är otroligt tacksam för att vi fick besöka moskén och att de som har ansvar på stället lät oss komma. Jag vet att många skolor i Göteborg inte för besöka moskéer på grund av dåligt uppförande från tidigare besökare. Det var i alla fall väldigt roligt att få besöka en moské för första gången även om jag inte på något sätt är muslim. Egentligen så vet jag väldigt välsigt lite om Islam och vad muslimer faktiskt tror på. Många gånger hör man bara saker som man inte vet om det stämmer, oftast väldigt negativa också tyvärr. Även om man inte delar samma tro tycker jag att det är väldigt viktigt att ha respekt för varandra och försöka ha förståelse för att minimera fördomar och förtryck. 

 

Dag 5 

Klockan fem skulle hela gruppen äta frukost, och klockan fem var hela gänget också uppe och åt frukost. Varför vi skulle upp så tidigt var på grund av att vi idag skulle åka till en av Ugandas sydligaste punkt. Vi skulle kampa vid fina lake Bunyonyi. Resan dit var lång och tyvärr blev väldigt många av oss sjuka. När man snackar om sjukdom här är det alltid magen, folk spydde och mådde dåligt på annat vis. Stackars pappa blev tyvärr också drabbad. Epidimin spreds sig och till slut trodde alla att man var sjuk, om det var inbillning eller ej vet man ju aldrig. SJälv mådde jag toppen under hela resan vilket jag är väldigt tacksam över. Det kändes väldigt oppassande då, vi på 115 personer med nästan 50% sjuka, stannade för att äta på en plats där de timmen efter vår ankommst skulle hållas ett bröllop. I alla fall så åt vi lunch (eller några av oss åt lunch) och sedan åkte vi vidare. När vi äntligen kom fram till campet kändes det helt klart värt resan. Det var så ofattbart vackert med djupa dalar som gav en ofattbar utsikt över Lake Bunyonyi. Vi satte än en gång upp tälten och gick oss även ikväll och la oss tidigt. 

 

Dag 6

Denna dagen stannade vi vid lake Bunyonyi vilket jag tror var bra för de som var sjuka och skönt för oss andra också. På förmiddagen åkte jag, Astrid och Ida traditionell kanot ute på sjön vilket var kul till en början men blev lite långtråkigt efter ett tag. Efter lunch gick vi på en promenad genom byn och fick se oss runt lite. Jag hade hoppats på att träffa på får och getter men vi såg bara en get haha. Dock såg vi två grisar och en ko och det är ju alltid något. Kvällen avslutades med volleyboll och bad för alla de som inte var för frusna. Det fanns en häftigt träd som man kunde hoppa från ner i vattnet som hade varit kul att testa, men på grund av kyla, att jag inte vill få blöta kläder och rädsla för parasiter valde jag att skippa badet. Istället fick jag lite fina bilder på Astrid och Ida när de badade. 

 

Dag 7 

Idag var dagen då gruppen skulle sprittras i två då alla inte kunde se gorillorna på samma dag. Jag och pappa var i gruppen som skulle få träffa gorillorna dagen efter de andra och åkte till Kigali denna dagen. Vi skulle alltså över gränstan mellan Uganda och Rwanda idag och det gick tyvärr inte alls lika bra som den förra gränsen. Det började först spöregna vilket är mitt absolut favoritväder (nog), sedan var kön utomhus så man blev blöt (ännu roligare), dessutom började andra komma och tränga sig före vilket slutade i väldigt otrevliga kommentarer från vissa från vår grupp, mycket pinsamt. Som kaka på det hela skulle de kolla igenom allas väskor efter plastpåsar vilket gjorde att det tog ännu längre tid. Efter en lång tid vid gränsen fortsatte vi mot Kigali som är Rwandas huvudstad och vägen dit var så fin. Mellan dalar och toppar av odlingar åkte vi genom på höger sida av vägen i ett land som inte alls är lika smutsigt som Kenya. I Rwanda har man förbjudit plastpåsar vilket jag verkligen tror har lett till ett renare land samt mer miljötänk hos befolkningen. Dessutom är det obligatosrisk städdag för alla en gång i månaden då alla går ut och gör det fint på gatorna. Tänk om stora, inflytelserika länder som USA skulle ta ett sånt här steg i miljöutväcklingen och vad som skulle kunna hända då. Kenya har faktiskt nyligen röstad fram att plastpåsar ska förbjudas även här, ett litet steg i rätt riktigt kanske. 

Vi kom senare fram till Kigali där cykeltaxi och pickipicki var helt i majoritet jämfört med bilar. Dessutom hade de tråkiga kollektivbussar som man har i Sverige, inga färgglada Matatus alltså. Vi kom fram till hotellet och efter att ha fått vårt rum, checkat internet lite och chillat i en säng åkte jag och pappa ut för att äta. Vi hamnade på en väldigt mysig italiensk resurang med utsikt över Kigali. Jag åt en pizza och pappa tog en risotto för att vara lite snäll mot magen. 

 

Dag 8

Frukost på hotellet serverades runt åtta sedan skulle vi checka ut och åka vidare. Innan vi lämnade Kigali hann vi dock med några stopp. Vi besökte en kyrka där många gämde sig under folkmordet på tutsierna 1994. Många människor hade dött på platsen och trots att man läst på en del innan blev det hela världigt påtagligt där och då och det var ganska jobbigt att gå runt där. De hade sparat skallor från offren, olika sortes vapen som användits under våren 1994 och på ett ställe fanns det kvar blodfläckar från att man slagit barn till döds mot en vägg. Det var som sagt väldigt jobbigt att gå omkring där tycker jag och svårt att skriva någonting om det mer än att alla borde läsa och lära sig om händelser som dessa för att förstå hur fel det kan gå och hur man motverkar det. 

Efter kyrkan åkte vi vidare till ett museum som också handlade om folkmordet, men också hade en sektion om folkmord som skett världen över. Det var väldigt fint gjort och väldigt informativt, man fick reda på mycket som man inte hade hört tidigare och det var i sin helhet väldigt fint. Vi åt också lunch på museumet och efter det åkte vi vidare till Ruhengeri och bergsgorillorna. 

Jag tog nästan inga bilder under denna dagen då det kändes ganska respektlöst och jag var inte riktigt på det humöret man ska vara för att fota om man säger så...

 

Dag 9

Dagen innan då vi kommit fram till Ruhengeri hade vi bara gått och lagt oss för att idag på upp vid 5. Idag var det äntligen dags för att träffa gorillorna!! Efter frukost som för min del bestod av mandazi (!!!) åkte vi med små bilar till Vulcanoes National Park. Där delades vi upp i grupper och sedan påbörjades treckingen. På vägen upp mot gorillorna träffade vi dessutom en liten kameleont som fick sig en liten fotostund. Efter inte alls lång tid kom vi fram till gorillorna och den nästkommande timmen är en av de häftigatse timmarna i hela mitt liv. Att få vara så extremt nära gorillorna i deras naturliga habitat var något alldeles extra. De brytte sig inte om oss alls utan fortsatte som om vi inte var där och flera gånger var vi tvugna att flytta på oss för att ge väg åt en gorilla. Att bara vara en halvmeter från dessa fantastiska djur är en upplevelse jag aldrig kommer glömma. 

Efter gorillatreckingen åkte vi tillbaka till Kigali och hotellet som vi sovit på dagen innan. 

 

Dag 10 

Sista dagen på resan spenderades i Rwandas huvudstad som bjöd på regn. Men det gjorde inte så mycket för mig, Ellen, Lovisa, Julia och Julias syster Johanna som tog en taxi ner till stan. Därifrån promenerade vi, kollade lite affärer, jag köpte två små tavlor och tillslut kom vi lite spontant fram till Hotel Millie Collins (Hotel Rwanda). Eftersom vi hade ett gäng från gruppen som redan satt där och skulle äta lunch gav vi de sällskap. Det fanns en helt underbar buffé för 10 000 RWF (ca 100kr) som nästan alla åt. Proppmätta vi var och tidan hade hunnit springa iväg så hem till hotellet tog vi pickipicki. Det var så kul! Vilken frihetskänsla det var att få känna vinden mot sin hud och på känna på lite fart. 

Klocken tre åkte vi från hotellet och runt fem-sex lyfte vi hem mot Nairobi igen. Sagt och gjort, nu är vi hemma i Nairobi igen och det känns bra, skönt att få sova i sin egna internatsäng igen. 

Hemma från en av årets bästa resor och jag är så nöjd som man kan bli. Detta är en resa jag sent kommer glömma. 

Hoppas ni haft ett bra påsklov i Sverige också och att ni njuter av att ha gått i skolan en vecka mer än jag hihi. 

Nu är vi tillbaka till vardag så jag ska väl sätta mig och plugga, ni får ha det så bra!

Kram! 

 

 

 

 

 

 

 

Imorgon åker vi!

Hej!

Nu är det påsklov. Nog ett av de mindre välbehövda påskloven jag haft då det känns som att vi hade lov precis runt Mount Kenya och Ol Pejeta, men klaga över ledigheter är väl bara svenskar som gör så det ska vi inte göra. Jag är skitpepp på detta lovet! Igår kom pappa också! Kan det bli bättre?

Idag har jag och pappa varit på Junction, på toi och på barnhemmet i Riruta och lämnat lite kläder och så. Kvällen spenderades på internatet med info om påskresan, filmvisning och packning fö imorgon drar vi ut på äventyr! Vi ska till Uganda och Rwanda och hitta på diverse olika saker. Framförallt går resan mot Rwandas bergsgorillor som vi mot slutet av resan ska få träffa vilket jag tror kommer bli en av de häftigaste upplevelserna i mitt liv. Det känns dessutom jättekul att jag får uppleva hela denna resan med pappa och alla andra kompisar här såklart. Jag tror denna resa kommer bli väldigt bra.

Annars har denna veckan rullat på. I onsdags åkte jag, Astrid och Julia till the Alchemist och åt på mama rocks vilket var hur mysigt som helst, och hur gott som helst även om man helst ville spy efter måltiden.

För någon vecka sen var vi också några i Karura och gick runt lite samt picknickade lite grann. Så det är väl det som hänt det senaste.

Och i Söndags så fyllde världens bästa Ida 18 år! Vi började fira henne redan på tolvslaget och fortsatte med sång och  alkoholfri champagne på morgonen! Hoppas du fick en bra dag rafiki. 

Nu måste jag börja göra mig i ordning för sängen då klockan ringer 05:30 imorgon. På grund av lite olika anledningar har jag haft jättesvårt att sova de senaste dagarna så kommer antagligen inte somna förens om några timmar ändå, men man måste ju försöka, eller hur?

Ni får ha det super så hörs vi runt den 23-24/4 då vi kommit hem!

 

Kram på er! 

Svar på fråga

Elin:

''Hej, jag ska åka till SSN nästa år och har därför lite frågor. Vore jättetacksam för svar!:)) 1. Hur många detta år är det som ska med på Uganda/Rwanda resan och vad gör de som väljer att inte följa med? Stannar man på internatet då? 2. Får de som ska bo i dubbelrum reda på i förväg vem de ska dela rum med eller får man reda på det först när man kommer till internatet? 3. Har du nå' tips på bra sovsäck och vandringskängor osv till Mount Kenya? Och vet du om det är billigare att köpa i Sverige eller i Nairobi?''

 

Svar: Hej! och tack så mycket för din fråga. Gud vad roligt att du ska hit nästa år! Du kommer få det superbra!

I år är det som jag förstått det väldigt många som ska med, tror vi totalt är över 100 personer men då är väldigt många föräldrar och syskon som ska med. Det är ett gäng som jag vet som inte ska med till Uganda och Rwanda som istället ska till kusten tillsammans. Sen är det flera som får besök av familj som ska hitta på annat. Till sist är det en del som åker hem under påsken. Dessutom har några av mina kompisar ordnat ihop en egen resa till National parken Samburu. På internatet vet jag faktiskt inte om det är någon som ska stanna. Från början var det några som skulle det men på grund av oklarhet från Boardinens sida och så vidare har de flesta som jag vet bestämts sig för att hitta på något annat eller åka hem till Sverige. 

Angående dubbelrum så får man inte veta med vem man ska bo med förens man kommer hit såvida det inte är så att du och din kompis ska ner tillsammans och båda ska bo i dubbelrum och får tillåtelse att bo tillsammans. I år hade vi fyra som gjorde så varav två är Elmer och Simon. Annars bor jag själv i ett dubbelrum med Alexandra och visst var det lite stelt den natten då man för fösta gången träffades men där och då var ju situationen den samma som med alla andra ny ansikten man precis träffat.

Det är viktigt med en varm sovsäck skulle jag säga, men allt beror på vem man är som person. Jag köpte en sovsäck som tål några minusgrader innan jag åkte ner och den har verkligen överträffat mina förväntningar för jag som fryser konstant frös inte en enda natt på Mount Kenya. Dock så var det folk som lånade två sovsäckar från skolan och har lånat hela året som också har klarat sig alldeles fantastiskt. Själv sköt jag upp vandringskängor alldeles för länge och köpte tillslut ett par på Toi för typ 450kr. Men många hade eller köpte i Sverige innan. Det beror helt på vad du vill ha, om du vill ha något speciellt märke är Sverige att rekommendera. I affär tror jag att det är billigare att köpa i Sverige men köper man tex skor på Toi blir det väldigt mycket billigare men man kanske inte får samma kvalité. Viktigt att tänka på när du köper vandringskängor är att de täcker fotknölarna annars får du inte använda dom på Mount Kenya och måste köpa nya. 

 

Hoppas du känner dig nöjd med ditt svar! 

 

Senaste tiden

Hejsan hoppsan!

Det var ett tag sedan jag verkligen uppdaterade här och anledning till det är att vi inte gjort så mycket den senaste tiden. Eller det kanske vi har gjort, bara det att vi inte åkt iväg på någon resa. Jag och mina SSNare har helt enkelt hängt i Nairobi ett tag. 

För någon vecka sedan tog boarding-Marie med mig, Astrid och Lovisa till ett tygställe för att kolla på och köpa tyger. Det var enormt och allt man kan tänka sig i tygväg fanns. Jag kom hem med en kikoyfilt vilket jag länge tänkt köpa. Jag har dessutom börjat tänka lite på vad jag vill ta med mig hem som jag kan ha i mitt rum hemma och så. För några veckor sedan ledde detta till att jag också köpte en målning från masai marknaden. Jag har också lyckats pruta ner ett schackspel från 12500kes till 500kes från Masai marknaden. Det billiga priset kom i utbyte att en kille fick mitt nummer typ och att vi skulle ta en tusker någon gång. Stackarn har nog efter ett antal sms och obesvarade samtal insett att han blev lurad haha.

 

Vi har också utnyttjat Nairobis kväller relativt bra måste jag säga. Jag och Johanna har bland annat bestämt att vi ska ut varenda helg såvida vi inte är på någon resa eller dylikt under helgen. Vi har också ätit ute några gånger, förra veckan på Mambo (där Nairobis godaste pizzor finns, lovar) och i helgen på Urban Eatery som också är en favorit.

I Torsdags fyllde världens bästa Julia Dyrke (Pyrke) 18 år!! Så mycket firande blev det såklart för att fira vännen. Efter uppvaknande med ballonger och alkoholfri champagne så gick några som inte hade lektion med till Art för att äta brunch där. På kvällen lagade vi egen mat, Pesto pasta och hade en mycket trevlig kväll som avlutades med kladdkaka.

I lördags skrevs det högskoleprov för majoriteten av oss här på SSN och på kvällen gick vi ut. Marsabit som är ett nyöppnat uteställe har varit en favorit det senaste, främst på grund av att man kan få låna hörlurar där så man kan bestämma musik själv, framtidens utegrej är här.  

Nästan alla bilder från detta inlägget kommer från andra denna gången, så stort tack till Johanna, Maria och klubbens fb-sida som jag helt utan förfrågan bara råkade sno lite sådär.

Snart är det dessutom dags för påsklov vilket betyder att pappa kommer! Och resan till Uganda och Rwanda kommer allt närmare för varje dag som går!

Puss på er så hörs vi!

Myggan?!?!

Välkommen till nätterna här på SSN, ofantligt roligt.

Tack Astrid som hittade denna roliga sången. 

Tips Tips Tips

Igår vad det som vanligt Afrikafilm i Zebra! Jag som den lojala filmtittaren hade sett fram lite extra till just denna kväll då jag hade hört en dela om filmen vi skulle se sen innan. Shooting dogs heter filmen och handlar om folkmordet på tutiser i Rwanda. Som sagt hade jag hört mycket om filmen innan, och jag har faktiskt bara hört väldigt positiva kommentarer kring filmen. Jag har läst bloggar som bloggat om den bland annat och alla säger detsamma -den här filmen måste du se! 

Den är hemsk, den är skithemskt. Jag satt nog med tåliga ögon en stor del av filmen. Det är verklighetsbaserad och utspelar sig på en skola som blev ett skydd för ca 2000 människor under de fruktansvärda månaderna under 1994. Det är en film som ligger nära sanningen och är mycket berörande. 

Jag minns i nian då vi såg hotell Rwanda, vilket faktiskt är den filmen vi ska se om två veckor, och den är också väldigt bra tycker jag. Men Shooting dogs är enligt mig mycket bättre. Den inger en väldigt äkta känsla och jag blir så fruktasnvärt arg på mänskligheten att man låter sånt här hända.

En film som satte igång många tankar hos mig och dessutom var väldigt berörande. Minst sagt sevärd. 

Picknick i Lost Paradise

Jambo!

Hur är det med er! Här är det bra, det senaste har vi inte gjort så mycket, men snart kommer påslklovet med Uganda-och Rwanda resan och Pappa!! Så det ska bli hur kul som helst.

I Lördags så åkte jag, Astrid, Carmen, Ida och Alexandra till Lost Paradise som man skulle likna med ett naturreservat i Sverige. Dit hade vi med oss frukt, bröd, avokado, juice och massa mer. Efter lite oundvikligt kenyanskt krångel kom vi in i parken och efter att ha gått förbi och tittat på stora grottor och vattenfall duckade vi upp en maffig picknick. Så där satt vi länge, under ett träd precis vid vattenbrynet. Vi åt, snackade, skrattade och lyssnade på musik. Det hela blev en väldigt bra utflykt.

I lördags var det dessutom utgång! Det var många som skulle med och för min del blev det en underbar utekväll där de faktiskt spelade bra musik trots att vi var på Galleleo. Nu är det måndag igen och man måste ta tag i skolan igen. Känner tyvärr ingen motivation alls just nu, ingenting går bra för tillfället. Men sånt är livet och nu måste jag fortsätta plugga eftersom livet består av plugg. 

Ha det så bra! 

Kram!